För eran skull

Saken var ungefär såhär: "Är dina lyckligaste minnen från när du var ensam eller inte?". Såg det i en film eller i en bok eller något, minns inte vart.

Det har gnagt i mig en hel del. Tänkte på det intensivt under dagens träning, för då ville jag bara strypa hälften av dom närvarande och bo i en jävla grotta resten av livet. Innerligt, ville jag det.

Det jag TROR att jag har kommit fram till är ungefär följande; Mina lyckligaste minnen är när jag har varit ensam tillsammans.

Att ligga i sängen när någon just gått upp.

Att höra hur Pappa slipar på fönstren i Yxbodarna medans jag läser i skuggan.

Att, för en stund, gå ifrån en genomfull och genomglad kväll och le som en dåre mot ett hav.