För eran skull

Eftersom det fanns en bastu i klubbstugan så blev det ofta sent, någon hade dessutom nyckel så det fanns inga otåliga föräldrar som ville bort från det där förbannade idrottsfältet.

När vi väl tog oss hemåt var det under dom där få timmarna det är mörkt på sommaren. Om min kanske viktigaste ägodel just nu är min iPod, så var CD-Freestylen ohotad 1:a at the time. Och i denna CD-Freestyle så snurrade allt som oftast samma skiva, runt och runt. Blood Panic av Moneybrother. Hans första och bästa. Helvete vad bra den är.

Den var så bra att jag ibland tog omvägar hem efter att vi delat på oss uppe vid hällristningarna på fältet, och jag cyklade ensam ner mot stan och Garvaregatan 19. Det som då gjorde den så fantastisk, var att nästan alla spår slutar med ett crescendo, där man kan skrika ut sitt hjärta dom sista skävlande sekunderna av serenaderna.

Det gjorde man bäst i Folkparken, efter att man kämpat sig upp för den där förbannade backen. Brevid backen ligger en pulka-offpist där det sas att någon unge dog för att han åkte in i ett träd. När man trampat upp för backen, så kunde man ge allt man hade. Varken dom som låg i gravarna eller i cellerna på fängelset kunde väl störas av det.