You thumped a monkey
En liten paus från det hårda livet som student.
Man måste unna sig. UNNA.
Allt är sant, allt är på riktigt. Karl jävla Pilkington. Kanonkille.
Blandband
När jag var liten, när jag växte upp.
Vi åkte bil.
Först i en vit Opel. Senare i en blå Ford.
3 barn och 2 vuxna. En familj.
Jag såg aldrig en regndroppe, det var alltid kvällssol och jag satt i mitten.
För att jag är minst. Och jag var minst även långt efter att jag inte var det längre.
I bilen lyssnade vi ibland på när Astrid Lindgren berättade om Ida och Madicken.
Möjligtvis fick Sommar på P1 chansen i någon timma.
Men det var bara undantag från det självskrivna.
Pappas blandband.
Inget i mitt liv har påverkat mig mer.
Sen dess har så lite hänt, jag sitter fortfarande kvar där. I mitten, och pappa kör. Alltid pappa.
Vi åkte till Dalarna. Till Leksand. Till Yxbodarna.
Till vår släktgård.
Alla mina somrar, från tidigt i juni till augustis slut utan att åka därifrån.
Mamma har senare berättat att det var möjligt för att dom sparade in all föräldraledighet.
Det är jag så mycket mer tacksam för än mina första fotbollsskor eller min studentgitarr.
Det är här jag kommer ifrån.
Dagens morgonkaffe!
Diska med ytterdörren öppen och lyssna till hyresvärd Ingas målbrottsskrik efter hispiga vovven Rambo.
Det blir inte mer harmoni än så.
Det där var ju inte så svårt.
Nu ses vi i sommar gubbjävel.
Videoblogg!
En liten godnattvisa.
Dagens dagenefter
Regnjacka: Världens äldsta Adidas. Blå.
Accessoarer: Solskenshumör.
Se hur solen stiger.
I tanken så skuttar jag fram över en blommande sommaräng tillsammans med söta Jesper Lindblom.
Ikväll är det fotboll.
Som den nörd jag är skall den avnjutas och studeras ensam och under tystnad.
Nog om det.
Gårdagen var troligtvis årets mest aktiva för superhjälten Danne Hamborgesa.
10.00 Gryningsföreläsning.
12.25 Äta en 2-plus-toast på Waynes.
13.15 Gå till Systemet och köpa vin över disk.
13.30 Åka hem.
17.00 Träffa Pierre och ta kvällens första svinkalla öl.
19.00 - 04.00. Oklart.
Ett kukigt beslut
Jag sprang.
Jag sprang, tappade bort mig, hamnade på E4an, fick ont i knäet.
Så. Jävla. Patetiskt.
Jag är 23 år gammal. 23.
Ge mig en Permobil så jag kan pensionera mig.
Hej jag heter Petter är 33 nånting
Du brukar ju sampla låtar och sådär. Men det svänger ju aldrig.
Jag ger dig denna Petter. Det är så fett det kan bli. Jay-Z & Kanyeklass.
Ett mästerverk
Allt man behöver är: 2 kokplattor, 1 eftermiddag och 1 stycke fruktansvärd talang.
Nu är det Riesling och inget annat.
Soundtracket till Good Will Hunting är fantastiskt.
Klassiker som Afternoon Delight med Starlight Vocal Band blandas med sådana här godbitar:
Elliot Smith tog livet av sig genom upprepade knivhugg mot hjärtat.
Jag vet inte varför, men just ikväll så känns det väldigt vackert.
Utvärdering
Först och främst; fyllan satt som en jävla smäck!
Jag tog dock 1 glas Riesling mer än den ursprungliga planen.
Jag har ett perfekt pirr i fingertopparna, och är lagom sentimental.
Good Will Hunting. Vilken pangvåffla!
4 av 10 scener är 5 plus! Övriga scener pendlar mellan 4 och 3 plus.
Jag vet inte om det bara är promillehalten som talar nu men jag har haft tårar i ögonen stup i kvarten.
Min teori om roliga killar som gör sorgliga roller är följande:
Det ger en extra dimension till både film och skådis.
När Jim Carrey spelar den något sträva Joel Barish så innebär det oanat djup.
När Robin Williams är Sean så tror jag på att han har varit lycklig men nu är förkrossad.
När Will Ferrell tar rollen som den hämmade Harold Crick i Stranger Than Fiction så förvandlas han till den gråtande clownen.
Men vad vet jag. Det är väl bara det tyska vinet som pratar.
Projekt: Perfekt Hemmafylla!
Steg 1 : 1 immande kall Norrlands Guld på flaska.
Steg 2 : 4 glas ekologisk Riesling i rask takt.
Detta avnjuts förslagsvis till filmen Good Will Hunting.
Har en teori om roliga skådisar som spelar sorgliga karaktärer.
Återkommer med reflektioner och utvärdering!
Ladies
Just gjort 10 armhävningar. Impad eller?
T-shirt: Blå med ascoolt Hajentryck.
Happy Birthday
Den störste.
Jag och Pavel
Jag gillar hockey.
Jag gillar Pavel. Pavel Datsyuk.
Pavel är bäst på hockey.
När Pavels lag förlorade sin sista match och inte fick spela mer blev jag ledsen.
På riktigt ledsen.
Jag kände mig förvirrad över dessa känslor.
Jag har beklagat mig hos vänner som inte förstått.
Dom har inte förstått dig Pavel, som jag förstår dig.
Du är bäst och är mig i sommar saknad.
Pavel Datsyuk.
Nu och för alltid
Om man vill dra uppmärksamhet till sig själv på Facebook så finns det 2 alternativ som seglar högt över alla andra.
Antingen så meddelar man att man genomfört en lyckad förlossning, eller så visar man sin inte än läkta tatuering på bild.
Virtuella ryggdunkningar och hejarop kommer som ett brev på posten, det är bara att luta sig tillbaka och njuta av uppmärksamhetens ljus.
Hur kan det komma sig? Är det för att båda aktiviteterna innebär en mer eller mindre konstant förändring i personen i frågas liv? Personen måste därför uppmuntras och få bekräftelse om att man har tagit ett kanonbeslut? När det gäller tatueringar kan det väl ändå inte vara att det är så otroligt häftigt och ovanligt? En tatuering är idag lika vanlig som hudproblem i puberteten. Och ALLA tatueringar kan ju inte vara svinsnygga?
Bebis är en bedrift som inte kan stå i paritet med att åka till Asien och bli ritad på.
Ibland så fantiserar jag om hur den så härliga trenden med svanktatueringar kommer te sig om säg 40 år.
Kommer den funka bra ovanför bikinin när du haltar ut i vattnet och huden är förslappad så att den tidigare så fräsiga tribalen mer liknar en hängmatta?
Låt det vara skrivet; jag har sett fina tatueringar. Jag har funderat på en egen. Det är fenomenet som förbryllar!
Musikhistoria del 1
Den här videon knäcker mig fullständigt. Varje gång.
Se så barn. Torka tårarna och gå till jobbet.
Kom in i matchen grabben
När man har en blogg ska man ha bilder. Gärna på sig själv. Och allra helst ska det vara en dagens dagens.
Dagens dagens är ett begrepp som är ständigt närvarande i mina samtal med mina kamrater. En dagens dagens är en helkroppsbild där kläder och eventuella accessoarer får glänsa i sin fulla prakt.
Jag älskar dagens dagens.
Tröja: Sinclair, Ladies Wear by Kapp Ahl
Den uppvikta överläppen var ett påfund som min barndomsvän Alexander och jag uppfann. Den skulle ackompanjeras av gälla läten och att man flärpte med sin egen eller någon annans öronsnibb så att ett klatschande ljud framkallades.
Jag och Alexander utövade en annan kanonaktivitet som gick ut på att vi samlade alla sängkläder, täcken, kuddar och andra mjuka materiell i en och samma säng. Därefter lade vi oss där i röran och välte sedan ner allt detta på golvet. I detta virrvarr av örngott som doftade av lavendel och bäddmadrasser som inte hade blivit nerkissade på säkert 5 år skulle man sedan vara först med att få fatt i motståndarens öronsnibb. Av uppenbara skäl var denna lek våra föräldrars absoluta favorit.
Umgängesformen heter kort och gott: Knatchi.
Jag har idag ingen kontakt med Alexander. Som jag minns det var det inget som någon av oss valde, det var bara sådant som sker när gossar blir pojkar och pojkar blir gossar igen.
Hur som helst så låter jag aldrig en vecka passera utan att vika upp min överläpp i respekt för de lekarna vi lekte på Sandgatan 10 och Garvaregatan 19 i Norrköping.
Såhär är det.
Det har varit ett jävla tjat.
För eventuella läsare över 40 års ålder så måste jag höja ett varningens finger. Det finns en överhängande risk i denna stora lilla blogg för ovårdat språk och svordomar. Jag är, precis som ni säkert är, av den åsikten att det är ett tecken på ett bristande ordförråd att tvingas ta till sådana hemskheter. Då får det vara så. För ibland är det bara för jävla gött.
Jag har under flera år varit en aktiv konsument av det som kallas sociala medier. Jag har svept över den världsvida webben som en namnlös skugga och snokat i alla hörn efter små oaser av glädje och tidsfördriv. Fast övertygad om att det måste finnas fler sådana på denna enorma plattform som är internet än vad jag har fingrar och tår. Min analys av detta forskningsarbete är följande: Att driva en blogg är fantastiskt svårt.
Detta grundar jag på den kopiösa mängden dynga som jag under åren har följt med skräckblandad förtjusning.
Det finns få.
Det finns så väldigt få.
Så.
På allmän efterfrågan.
Nu ska det bli ordning på torpet.
Pappa kommer hem, flaggan är hissad och skrovet är skrubbat.
Dubbla dubbeltut när bilen rullar ut ur garaget.
Klockan är 20.03 den 22 Maj 2011. Björken som står på granngården prasslar för att något är i görningen.
Jag heter Daniel Mattias Jernberg och är 23 år gammal.
