Fina, fina, fina natt i baksäte.
Sitter i baksätet av en bil, det är nog min absoluta favoritplats i världen.
Pappa kör, han har en blandskiva som givetvis rullar. Efter någon timma av Lennon, Bobbie Gentry och Spencer David Group så hör jag låtarna jag skrev på gymnasiet. Dom som förändrade mitt liv så markant. Dom som skrevs i det vanliga tillståndet av olycklig kärlek. Dom som ledde till det ovanliga, lyckliga.
Jag har inte hört dom på flera år, minns inte ens texten. Men dom har ett värde ändå, så oerhört ärliga och sköra. Det var mycket surrealistiskt att rulla in i Norrköping och höra hur jag sjöng för att vinna ett hjärta jag ville ha för länge sen.
Det är märkligt hur saker händer.
Inga låtar - ingen Klimpen.
Inga låtar - inget Stockholm.
Inga låtar - inget en hel jävla del.
Om man väljer mellan att göra och att inte göra så ska man nästan alltid göra. Det vet jag nu.
Kommentarer
Trackback
