För eran skull

Ser nästan idrottshallen i Ektorp och fritidsgården, ser Parken. Från taket som nog är högsta punkten i staden så ser jag Himmelstalundsfältet och Bollspelaren. Ser elljusspåren, ser skidbackarna, ser bänkarna och ribbstolarna. Jag hör visselpipor. Jag ser balansplattor, ser ett omklädningsrumrum fyllt av små, små svarta gummibitar.

Hör det konstanta, dova ljudet av ventilationssystem som håller bolltält uppe. Gnisslande läten från torra sulor mot plastgolv. Surret från lysrör.

I ungefär 5 år så var det här, där jag var. Jag var fotbollsspelare, varken mer eller mindre. Varje dag, varje kväll.

När jag ser på ljuset som faller på konstgräset så saknar jag inget av den jag var.