När Söt-Johan blev Stjärt-Johan.
Jag hade laddat hela dagen.
Vi skulle spela fotboll. Fast på låtsas, alltså genom ett tv-spel. Jag och Söt-Johan i kamp till döden. Jag var beredd att gå över lik för att stå som segrare.
Och så satt vi där, i varsin soffa. Jag drack läsk, man måste hålla vätskenivån i schack för att inte tappa koncentrationsförmågan. Jag fick en bra start! Den första matchen var en promenadseger, det brukar vara så när vi spelar, och sedan brukar allt gå åt helvete för min del allt eftersom tiden går.
Just den här kvällen låg det dock något annat i luften, jag hade självförtroende, mina små digitala figurer hade en swagger som skrek seger. Jag vann även nästa match, innan Johan reducerade.
Svordomar och glädjetjut utstöttes i ett ursinnigt tempo, knytnävar knöts och slogs i bord, hånfulla pekningar haglade.
Vi var framme vid förlängningen i den AVGÖRANDE matchen. Spänningen är nästan kuslig, det är en knut i magen och ingen vill göra några misstag. Då händer det.
Jag får straff.
Jag.
Får.
Straff.
Jag skickar fram min favoritspelare Yussi till straffpunkten. Sätter jag straffen är vinsten min. Då har jag den i min hand.
Yussi stegar fram mot bollen, jag tänker sätta den i höger kryss, och DÅ.
Då.
Då gör Söt-Johan det oförlåtliga. Han pausar spelet. Rytmen i straffen försvinner helt, Yussi missar, Söt-Johan kontrar med sitt Aston Villa och gör mål.
Jag lägger ner kontrollen stilla på bordet och lämnar lägenheten utan att yttra ett ord.
Så, mina barn, så gick det till när Stjärt-Johan kom till världen.
Kommentarer
Trackback
