Se hur det skymmer.
Jag tror bestämt att jag är på väg in i ett höstskal. En höstpuppa. Socialt umgänge dras ner till ett minimum och det är alltid mer bekvämt att säga nej och sådan är jag helst inte. Det är nästan alltid roligare att säga ja. Egentligen.
Stolthet är för losers.
Fast det är lättare att vara stolt, och det har jag nästan alltid varit. Det sista man vill vara är det största skvallret i stan. Hellre skvallra själv.
När smällen kommer, för det gör den alltid, ska man låta den träffa hårt. Inte vifta bort den som jag. Jag skäms mer när jag räddar ansiktet.
För jag är inte kall, jag är varm.
Låt mig slippa allt det där innan, sluta beräkna, rakt in i det varma och dålig andedräkt och ensam tillsammans. Varmt.
Kommentarer
Trackback
