För eran skull

Minns en sommar när vi rev torpet utanför Borlänge och byggde ett nytt. Farfar var bl.a. elektriker till yrket, och plötsligt satt han en hel dag med några enkla sladdar till kåken innan han gav upp. Sladdar som annars skulle ha tagit honom minuter att installera. Det gjorde honom så arg att han inte kunde längre.

Sedan några år senare minns jag att han gick runt, runt i vardagsrummet i Yxbodarna och försökte rätta till en kant på trasmattan som hade vikt sig sådär som dom kan göra, men han fick aldrig ner den. Han var orolig för han ville hem, och jag satt med min kusin i knäet och det var så sorgligt. Han rakade sig med rakmaskin flera gånger om dagen, för det visste han fortfarande hur man gjorde. Hans kind var så väldigt len.

Till sist satt han på ett hem, och den enda han kände igen i slutet var Farmor. Han kände inte igen sina barn, verkligen inte mig och jag kände knappt igen honom. Han brukade ta Farmors hand. Och det är något vackert i det där, att den han älskade mest aldrig helt försvann ifrån honom, när allt annat sedan länge var borta.