Det här skvalleriet.
Tumregeln att inte prata om människor som inte är närvarande är något som framstår som ett allt bättre koncept för var dag som går. Oavsett om skvallret är godartat(vilket det ju i princip alltid är) eller elakt så är det ju bara onödigt.
Så.
Då tänker man för sig själv. Det får vara bra nu, jag ska sluta upp med det där.
Men så har jag ju mina små hönor runt omkring mig, ni vet allt vilka ni är, som poppar upp med små guldkorn av saftigt skvaller. Och då har jag verkligen inte självdisciplinen att säga ifrån.
Då känns det ungefär såhär!
Kommentarer
Trackback
