The winner takes it all.

Här har man spenderat sin uppväxt i tron om att detta är en LYCKLIG låt om sport, efter att den spelats efter finaler som vunnits och förlorats, tillsammans med We Are The Champions av Queen. Men det är det ju verkligen inte, det är en nattsvart ballad om sorg och uppbrott och positionering och efterspel av en relation. Det är helt ofattbart att den spelas i samband med ungdomsidrott, den är inget annat än genomhemsk. Och fantastisk, men det goes without saying.


I don't want to talk.

Nu ska jag äta blodpudding!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0