En skymt av det psyket som är jag!
Mina vänner, ni bör veta att jag är socialt handikappad. Min hjärna kan få den minsta lilla uppgift att bli likställt med att bestiga K2 naken.
Exempelvis;
När jag flyttade in här i tornet, så fick jag gratis hemförsäkring i 3 månader om jag bara fyllde i ett papper och skickade in det. Tja, det kan jag väl göra tänkte jag. Tittade på pappret, och såg att det var en sådan flik längst ner som skulle fyllas i och sedan klippas av och TEJPAS ihop. Jag äger ingen tejp.
SÅ, hur tänker jag då? Suck, ska jag behöva gå till receptionen i skolan och be om tejp? Och hur skulle jag framställa den generande frågan?
"Skulle jag kunna få låna lite tejp, hehe"?
"Har du en bit tejp? STORT TACK?".
Kanske kommer tejpbiten fastna lite på fingertoppen av receptionisten som ger mig tejpen, det klibbar och blir konstigt, VEM ska ta bort den från hennes fingertopp? Måste riva av en ny bit och TIDEN STÅR STILL, jag svettas och vill bara ut, luften blir tung som i en bastu, jag sliter av mig jacka och halsduk i vredesmod, rusar ut genom dörrarna, ut i ösregn och står som Tim Robbins i Nyckeln till Frihet efter att han krypt igenom 5 fotbollsplaner avloppsrör?
Och när ska detta massiva projekt genomföras? Ingen dag känns liksom värd att förstöra med denna omväg som tejplånandet innebär. Jag kan inte köpa en tejprulle, för jag ser mig inte som en kille som har tejp. TEJP. Bara ordet ger mig obehag.
Sammanfattningsvis: Jag har ingen hemförsäkring. Och ingen tejp.
Kommentarer
Trackback
