För eran skull

När jag slog på TV:n nu ikväll för att titta på fotboll, så fungerade inte den kanalen som matchen gick på. Inte bara gav detta mig en mild panik, det väckte även ett minne. Min coolaste stund i livet.

Det var i högstadiet, jag gick i fotbollsklass och ja, så mycket mer än så fanns det nog inte att säga om mig på den här tiden.

Efter en av de tusentals skoldagarna som, om man vill vara snäll, träddes som smultron på ett sommarstrå, följde jag med Daniel C Carlsson hem, för att HÖR OCH HÄPNA se på fotboll.

När han slog på den klassiska gamla tjockteven, med ett sådant tunt trähölje runtom innandömet, och skulle slå på rätt kanal så dog TV:n. Han tröck på alla knappar på den STORA fjärrkontrollen, utstötte upprörda ljud och svordomar, gick fram och angrep den manuella knappsatsen som satt på framsidan av apparaten. INGET HJÄLPTE.

Jag sitter bakåtlutad i en fåtölj, med fötterna vilandes på hans säng. Jag suckar, går fram till TV:n, synar den med lite lätt kisande blick. Lutar mig och böjer mig för att verkligen TA IN hela konstruktionen i mitt medvetande. Sedan gnuggar jag handflatorna mot varandra, höjer höger hand och lappar till högersidan av TV:n så som man tänker sig att Johan Rabaeus uppfostrar sina barn.

Till min löjligt stora förvåning som jag gör allt för att dölja, flimrar skärmen till. Matchen går igång, bilden på skärmen är knivskarp, C tittar på mig med ögon stora som tefat innan han uppgivet säger "Fy. Fan.".

Jorå. Sann historia mina barn.