När folk frågar om dig säger jag inte allt jag vet.
Jag och Klimpen. Vi bråkade där, när vi var i New York. Kommer inte ihåg vad det handlade om överhuvudtaget, antagligen var det något helt oväsentligt enligt mig, och fullständigt livsviktigt enligt henne.
Det regnade ute, och det var blött på plattformen till tunnelbanan någonstans i midtown. Jag hade ett paraply som jag köpt där, jag höll det hårt i handen när tåget rullade in. Vi har stått tysta och trötta och stirrat rakt ut i luften i minuter.
Då dörrarna öppnades gick jag i vredesmod på tåget, med blicken fäst rakt ner i det smutsiga golvet, irriterad och knäpptyst. När jag ställt mig med händerna korsade över bröstet som ett litet barn och lutat mig mot väggen med tunnelbanekartan på, så märker jag att Klimpen inte är med mig.
Tittar ut, hon tittar på mig med dom där sorgsna ögonen. Jag är på väg ut, hon är på väg in. Det blir stressat, dörrarna går igen och jag står kvar. I ett sista desperat försök att stoppa världarnas snurr så sätter jag det där paraplyet i springan mellan dörrarna. Det har ingen som helst effekt på tåget mer än att jag känner hela tunnelbanevagnens ögon i ryggen.
Sen rullar tåget, och resan upp till Upper West Side och Riverside Park är längre än alla nattliga pendlingar mellan Trångsund och Kista Galleria tillsammans.
Kommentarer
Trackback
