För eran skull

Jag står i köket och fräser på en basic jävla köttfärssås, och känner hur irritationen börjar bubbla inom mig. Pappa liksom CIRKULERAR runt mig och är sådär Stig-Helmer-tafatt som bara han och Lasse Åberg rimligtvis kan vara. Jag vill bara vara som Eric Ponti, "i fred". Han plockar med något jävla salladshuvud och tappar paprikor och jag vill ta tag i honom och skrika "GÖR SALLADEN, FÖRHELVETE!". Men det gör jag ju givetvis inte. Mitt behov av ensamhet är helt omöjligt att stilla i denna situation och jag svarar kort och tyst på alla, i grund och botten fullt rimliga, frågor min far ställer. Min ilska eskalerar i takt med pannans temperatur, och jag fördelar köttfärsen aggresivt i pannan. När Pappa för andra gången frågar om jag har saltat pastavattnet och jag känner att jag helst skulle vilja dyka ner i kastrullen och skållas till döds så svarar jag istället med ett avstämt "Ja".

Den ilskan som inte får utlopp igenom muntliga uttryck omkanaliseras istället till min hand, som just grabbat tag i en öppen förpackning av krossade tomater som jag knyter min hand kring på ett sätt som givetvis SPREJAR den röda tjocka massan rakt över min älskade Umbrotröja.

Gud. Låt det bli Fredag.