För eran skull

Den slår över ibland, jag intalar mig själv att jag inte behöver någon alls. Den slår över till ensamhet. Sen jag var liten, allt som är svårt har jag skjutit ifrån mig. Och inget är väl svårare eller lättare än du och jag.

Kanske är det passande att jag skriver detta såhär ungefär 1 år efter att jag började med det här. För eran skull.

Den 16 Februari 2011 fyllde jag 23 år och vaknade i den enorma sängen i Husby med en känsla jag trodde att jag aldrig ville känna igen. Klimpen och jag var inte kära i varandra längre, men DET var inte känslan som SÖG, nej DET var beräknat och arkiverat.

Du ringde mig på natten innan och grät för saker som jag lovat att inte berätta, och jag mötte dig i porten.
Hela natten på min axel, där du allt som oftast låg i början, men så sällan på slutet för du var stadigare nu.

Vuxen kanske man kan säga.

Den natten var du tillbaka igen, och jag tröstade dig så som jag alltid gjort.
När jag vaknade var du borta, du hade åkt till Göteborg. Till din nya kille.

Din.

Nya.

Kille.

Vi flyttade från Husby strax efter och jag gick ner i en källare i Trångsund. Där murade jag in mig.

De som försökte kom aldrig in, inte på riktigt. Jag höll dom alltid utanför, skylten på dörren sen min 23:e födelsedag.

Det handlade bara om mänsklig värme, inget mer.

Jag var ensam, ofta dagar i sträck. Stockholm som varit tunnlar, tunnlar, tunnlar hela vintern blev öppnare, varmare. 
Och jag gillade det. Är så bekväm i det där, för det finns ingen utmaning, inget som är svårt. Det var några som blev ledsna, inte jag. Jag var i en källare där jag var orörbar.

Jag gick i skolan i några månader men jag minns inte namnet på någon. Inte en enda. Inte ens du som tittade på mig sådär och följde mig hem.

I min källare ältade jag. Om mig, om oss, om andra ibland. Några nya var inte välkomna. Åkte pendeln fram och tillbaka och skrev saker som aldrig skickades. Satt på uppfarten i villaområdet, drack kaffe och såg dagarna gå. Inte kär. Inte avundsjuk. Inte arg.

Bara trött.

Sen åkte jag hem.

Och kanske trodde folk att det skulle kännas som ett misslyckande att komma tillbaka. Så trodde iallafall jag när jag var 17 och bara ville härifrån. Olyckligt kär och vi skulle åka överallt, allt var bättre än här, för jag hade sett New York och Rom och ville visa det för dig. Vi låg på rygg på gräset utanför krogarna och fick fläckar på studentkläderna som inte spelade mig någon roll.

Men du var ju kär i annan, en tönt, ett svin, en stövel med skit. En skit som senare blev en bekant som visade sig vara charmerande och jag förstår varför du föll för honom. När jag träffade honom hade du redan en annan, och jag med, och mitt ingrodda agg mot honom försvann med tiden. Charmig som Jude Law i Mr Ripley var den jäveln.

Men nu är Norrköping en vän, jag har inget emot dig längre.

Jag flyttade upp i ett torn. Den högsta punkten i lilla, stora, enorma, minimala Norrköping. Här uppe försöker jag sluta ironisera, sluta se ner på folk. Öppnar mig. För det har jag lärt mig, ärlighet mot sig själv är allt. ALLT säger jag! Och om ärligheten leder till ensamheten så får den göra det.

Det får det vara värt, det MÅSTE vara det.

Nu är jag färdigskriven mina vänner. Och herregud, det är ju inte som att det är någon ERA som går i graven.

Det har varit roligt och jag gillar er väldigt mycket.

Men jag är färdig nu.

Puss!

Jag brukar nynna denna för mig själv, när jag stapplar hem från krogen. Den här gången var det tidig lördagmorgon, och du sa någon gång att du skulle bli glad om någon dedikerade en sång till dig.

Så nu gjorde jag det, just för att du ska bli glad!

Sen jag drog på mig min Datsyuktröja har jag varit fullständigt oslagbar på Kungsgård, det börjar nästan bli lite genant. Efter gårdagens seger som tömde mig fullständigt så fyllde jag på magsäcken med 1 chokladboll och vin och åkte på kalas. MYCKET trevligt må jag säga, Louise redogörelse av England och Sveriges klimatmål samt Patrics gestaltande dans av Bohemian Rhapsody tillhörde guldkornen.

Och nu sitter jag bara här och känner hur hjärtslagen går i takt till världens IDAG bästa låt, och känner spriten sippra ut ur min kropp.

En övervägande procentuell del av mina vinterbleka ben är fullständigt BELAMRADE av blåmärken. Det är konsekvenserna av att jag bara accepterar vinster i mitt idrottande. Sen ska det ju tilläggas att jag i princip alltid har blesyrer som dessa, i och med att mina blodkärl verkar vara sprödare än sönderrostad formfranska. Hade jag bara haft en smula vekare hud så hade jag troligtvis dött, då jag är övertygad om att jag har blödarsjukan, och hade inte blodet stannat kvar INOM KROPPEN skulle jag inte ha något kvar alls.

Med det sagt.

Match imorgon!

Så tror jag folk tycker i allmänhet och det är TÄNKVÄRT. I övrigt så är livet precis så sorglöst som det möjligtvis kan vara.

I lördags brann mitt huvud. På riktigt brann. Det kan väl vara kul att göra det någon gång i livet, tänker jag.

Jag doppade oavsiktligt håret i något jävla doftljus och stod som en vandrande fackla i ett badrum på Söder. Upplevlsen var i det närmaste traumatisk, men som friseringsmetod kan jag rekommendera den varmt. Nackdelar är den något fräna doften och rädslan för att ditt liv är över.

3% väljer alltså Ölsorbet. Det är kanske det sjukaste jag läst i år.

Daniel, du är som en apelsin som smakar illa, men ändå den man vill njuta av.

Du är som en midsommar med regn som man ändå minns med glädje och utan ångest.

Du är som en julafton med mjuka paket utan förväntningar som man ändå vill ha.

Du är Daniel Jernberg varje vilsen själ vill bli räddad av."

Herrejävlar, vad det är en festlig våffla! Inledande jubelhyttning med näve mot planet som lyfter är absolut världsklass. Och gudarna ska veta att varken dialog eller actionscener har stått sig bra, de är däremot ofrivilligt komiska.

Bara det faktum att Tompa lirar beachvolley i blåjeans får Baywatch att framstå som en uppsättning av Det Sjunde Inseglet.

För mer info se denna kärleksförklaring.

Vad tatuerandet gör, är att dölja nakenhet.

Det är vad tatueringar är. Ett bälte när man är naken.

Kanske är det någon som säger till en annan att han kände mig förr, och han verkade ju vara som alla andra och jag hade ingen aning. Nu cyklar han bara hela dagarna och skrattar.

På ständig flykt i ett ekorrhjul!

Ni vet, Bruce har ju en vana att ta önskningar från publiken när han lirar. Nu önskade någon denna SÄGS DET, och orepeterat SÄGS DET att denna finstämda hymn vuxit fram. Finfint!

Men Bob Dylan har skrivit en låt som handlar om alla tjejer jag varit kär i. Den är högst upp på listan av mina favvisar just nu.

Det är ju sådär med honom, helt plötsligt hör man en låt som man inte hört förr som är världens bästa.

Om hon tror att jag glömt henne, säg inte att det är fel. ÅH.

Enligt ett andra klassens personlighetstest är jag en så kallad processor som är strukturerad och analyserande. Troligtvis var det dessa personlighetsdrag som gjorde att jag hade glömt att anmäla mig till tentan idag. Detta resulterade att dom andra klåparna hade en halvtimmas försprång medans jag satt på skvallertorget och försökte vakna. Jag träffade några andra som sade att jag såg trött ut och undrade om jag hade pluggat hela natten. "Näe", sa jag, "jag har kollat på hockey".

Och sen gick jag in och manglade den där jäveln.

Som en bilresa i en cabriolet.

Så otroligt oförargligt, och då är detta ändå den mest platstagande låten jag har hört från Doktorns samling av Sophie Grönt Té Zelmani.

Jag minns något av åren från Peace&Love, hon spelade tidig eftermiddag och det var varmt och man var bakfull av varmt vin. Det var någon märklig typ av virvelvind runt scenen som tog upp en plastpåse i himlen då, det var fint.