För eran skull

Den slår över ibland, jag intalar mig själv att jag inte behöver någon alls. Den slår över till ensamhet. Sen jag var liten, allt som är svårt har jag skjutit ifrån mig. Och inget är väl svårare eller lättare än du och jag.

Kanske är det passande att jag skriver detta såhär ungefär 1 år efter att jag började med det här. För eran skull.

Den 16 Februari 2011 fyllde jag 23 år och vaknade i den enorma sängen i Husby med en känsla jag trodde att jag aldrig ville känna igen. Klimpen och jag var inte kära i varandra längre, men DET var inte känslan som SÖG, nej DET var beräknat och arkiverat.

Du ringde mig på natten innan och grät för saker som jag lovat att inte berätta, och jag mötte dig i porten.
Hela natten på min axel, där du allt som oftast låg i början, men så sällan på slutet för du var stadigare nu.

Vuxen kanske man kan säga.

Den natten var du tillbaka igen, och jag tröstade dig så som jag alltid gjort.
När jag vaknade var du borta, du hade åkt till Göteborg. Till din nya kille.

Din.

Nya.

Kille.

Vi flyttade från Husby strax efter och jag gick ner i en källare i Trångsund. Där murade jag in mig.

De som försökte kom aldrig in, inte på riktigt. Jag höll dom alltid utanför, skylten på dörren sen min 23:e födelsedag.

Det handlade bara om mänsklig värme, inget mer.

Jag var ensam, ofta dagar i sträck. Stockholm som varit tunnlar, tunnlar, tunnlar hela vintern blev öppnare, varmare. 
Och jag gillade det. Är så bekväm i det där, för det finns ingen utmaning, inget som är svårt. Det var några som blev ledsna, inte jag. Jag var i en källare där jag var orörbar.

Jag gick i skolan i några månader men jag minns inte namnet på någon. Inte en enda. Inte ens du som tittade på mig sådär och följde mig hem.

I min källare ältade jag. Om mig, om oss, om andra ibland. Några nya var inte välkomna. Åkte pendeln fram och tillbaka och skrev saker som aldrig skickades. Satt på uppfarten i villaområdet, drack kaffe och såg dagarna gå. Inte kär. Inte avundsjuk. Inte arg.

Bara trött.

Sen åkte jag hem.

Och kanske trodde folk att det skulle kännas som ett misslyckande att komma tillbaka. Så trodde iallafall jag när jag var 17 och bara ville härifrån. Olyckligt kär och vi skulle åka överallt, allt var bättre än här, för jag hade sett New York och Rom och ville visa det för dig. Vi låg på rygg på gräset utanför krogarna och fick fläckar på studentkläderna som inte spelade mig någon roll.

Men du var ju kär i annan, en tönt, ett svin, en stövel med skit. En skit som senare blev en bekant som visade sig vara charmerande och jag förstår varför du föll för honom. När jag träffade honom hade du redan en annan, och jag med, och mitt ingrodda agg mot honom försvann med tiden. Charmig som Jude Law i Mr Ripley var den jäveln.

Men nu är Norrköping en vän, jag har inget emot dig längre.

Jag flyttade upp i ett torn. Den högsta punkten i lilla, stora, enorma, minimala Norrköping. Här uppe försöker jag sluta ironisera, sluta se ner på folk. Öppnar mig. För det har jag lärt mig, ärlighet mot sig själv är allt. ALLT säger jag! Och om ärligheten leder till ensamheten så får den göra det.

Det får det vara värt, det MÅSTE vara det.

Nu är jag färdigskriven mina vänner. Och herregud, det är ju inte som att det är någon ERA som går i graven.

Det har varit roligt och jag gillar er väldigt mycket.

Men jag är färdig nu.

Puss!