För eran skull

Jag kommer ihåg hur vi satt uppe och såg på den där fotbollsfinalen i timme efter timme. I väntan på att hon skulle komma. Beyonce. Jag hade längtat i veckor, och tiden gick så långsamt. Det var till och med elavbrott på arenan i en halvtimma, det kändes inte som det skulle kunna hända. Men så klev hon ut. Och var sådär förbannad som man vill att hon ska vara. 

 

Om vi tänker att Beyonce är det största som knallar omkring här på jorden, vilket hon är. Stålkvinnan, supermänniskan, den självlysande drottningen. Då tycker jag att det är ganska fint att Agnes inte är så hemskt långt efter ändå. Beyonce blir liksom lite mindre ouppnåelig då, hon kommer lite, lite närmre. Och det gör mig gott. 

 

 

 

 Det finns ju något där, hon är ett proffs. 

 

 

Men det är ju åt det här jag sitter och gråter på min Söndag. 

I love you Beyonce.