För eran skull

Jag hade ju en superångestvinter. Alltså den förra, och den följdes upp av en helt normal sommar. Bara lite lightdeppig och med acceptans för vardagens bla bla bla. 
Sen började mitt liv som skolkurator. Gå upp tidigt. Känna lust. Jobba länge. Inte gegga runt i sin egen hjärna utan i andras. Komma hem sent. Trött. Äta. Sova. 
Jag levde ett vuxet arbetsliv. Det där som man tänker är tristess. Och vet ni vänner. Det kändes bra. 
Måste jag arbeta om min syn på livet, jag som haft fri lek som ledmotiv i några år. Jag som skrattat åt kalendrar. Men jag vet inte, det kanske kändes extra bra eftersom jag gjorde det gratis. Jag fattar ingenting. 

 

Je ne sais pas.