Looking for Bruce.
Jag är helt jävla utmattad. TÖMD!
Är det kanske den här känslan min Far har varje gång han ska resa eller dylikt. Den där varma, kvava luften, svett på överläppen och panik. Man känner sig helt jävla maktlös, som en liten träl på botten av Cheops Pyramid. Pyramiden i denna tidsepok är då Ticnets internetservrar, som kan tyckas helt omöjliga att besegra, men som tydligen går att slå. Och kunde man bygga en pyramid så kan man väl köpa ett par biljetter.
Nåväl. Nu ses vi i Juli Bruce. Och jag tar Stjärt-Johan med mig.
It's been long overdue.
Give it to me 2 times!
Jag är finansiellt fattig men kulturellt rikare än någonsin. Känner en strid ström av kreativitet och influenser. Kroppens språk, dansens språk!
Jag behärskar allt!
Give it to me!
Det må vara hänt att jag var Eric Saade på Fredagen och Patrick Swayze på Lördagen. Men jag vill ändå påstå att jag har ytterligare växlar att lägga i om jag får dansa till den här jävla kioskvältaren till sväng-reggae!
Ännu en till samlingen.
Det verkar som om jag får vänja mig med smått fantastiska helger.
En liten godnattvisa till er, mina små praliner.
Storm!
Det viner i fönstren, vinden slår liksom lavetter mot rutan, jag ser hur målvakten på konstgräsplanen slår utsparkar som knappt lämnar straffområdet. När som helst kommer hela tornet börja gunga som det gjorde när jag åkte hissen upp i World Trade Center. En känsla av sjösjuka.
Jag skulle gärna dö i ett rasande torn, det skulle vara tillfredställande dramatiskt. För bästa effekt ska jag ju helst vara ensam kvar, kaptenen som lämnar skeppet sist, en romantisk dåre som klamrar sig fast vid sin mast och skriker med hyttande näve rakt in i stormens öga "IS THAT ALL YOU'VE GOT!?" samtidigt som råttorna flyr längs med relingen.
Just det.
Tentan var precis som jag trodde en skrattmatch. Det första lilla stapplande steget mot arbetslöshet äro avklarat. Min tidigare ekonomiska situation som betecknades ekonomiskt oberoende till en viss gräns, har nu förändrats till beroende med en ytterst närvarande gräns. Det kan bli en lång, kall vinter för en givmild liten student.
En fitt-dag på stan!
Svettig, stressad, hungrig, grinig.
Ipod som dör.
Många påsar.
Pockande huvudvärk. Köer. Köer. Köer.
Beslutsångest.
Att jag ibland går till den där förbannade längan av betongbyggnader frivilligt är ju rent och skärt självskadebeteende.
Som tur är finns det ju alltid en medicin för dagar som dessa. Flaskan mina vänner, flaskan!
En Slice of the American Pie!
Godmorgon mina arbetar-bin!
Låt oss spendera dagen med kopp och muffins!
Puss!
Hahaha.
En lite halvstressad (men fortfarande söt) Daniel cyklar hem från skolan runt klockan 5. När han har kämpat sig upp för Kungsgatsbacken så rullar han in på Södra Promenaden i riktning mot sitt kära torn.
När han ska passera ett övergångsställe så ser han på håll hur föraren av en bil MEDVETET kör fram och ställer sig ivägen för honom. Detta finner han ganska underhållande, så han ler brett mot den ca 55åriga manliga föraren av bilen, tänker att detta var en av dagens absolut bästa ögonblick och cyklar runt.
När han passerat bilen vänder han sig, fortfarande leende, och tittar tillbaka in i bilen. Han möts då av det klassiska fingret, och en sådan kokande ilska att rutorna nästan immar igen. Glädjen i Daniels bröst når ännu en oanad höjd.
När han cyklat vidare några tiotal meter till hör han igenom sina hörlurar en bil som accelererar hastigt. Han tittar ut mot vägen och ser då samma bil komma körandes mitt imellan 2 filer, med nervevad ruta. Han skriker en lång ramsa, där Daniel bara uppfattar orden jävla cykel, och en ihärdigt hyttande näve. Sedan tvärsvänger föraren ut i vägen, varvid bilen bakom tvärbromsar någon decimeter ifrån baklyktorna och tutar ihållande i flera sekunder. Bilen kör fort fort därifrån.
Daniels I SÄRKLASS roligaste trafikögonblick!
Titta!
En liten kexchoklad! Gott!
En arbetsdeklaration.
Skillnaden mellan mig och andra konkurrenter(ja, konkurrenter) här i bloggosfären är att jag INTE skriver om jag inte har något superviktigt att säga. Det vet ju ni mina kära och trogna följare, inte en stavelse letar sig igenom min egna stenhårda kvalitetskontroll. DÄRFÖR, kan det ibland gå något längre tid mellan inläggen än vad ni önskar.
Troligtvis har jag då helt enkelt ingenting att säga. Då håller man med fördel käft.
Men misströsta inte mina mandariner, jag finns här För Eran Skull. När mitt arbete till sist är slutfört skall jag se er lämna mitt trygga lilla hörn av världen. Ni skall vända er om och le mot mig med tårar i ögonen. Jag skall dra mig tillbaka och känna stoltheten av en god gärning när jag stänger dörren.
En natt i socionomins tecken.
När man kl 01:45 sitter med en inlämningsuppgift som man VILL men inte riktigt FÖRMÅR slutföra kan man hitta små gnuttor av sadism och självmordsönskan i 2 socionomstudenters facebookkonversationer:
Johanna länkar till en låt som kort och gott heter Fuck.
Daniel skriver: Om jag hade mött en gående bebis nu hade jag sparkat upp den på mitt sovloft.
Se så, släpp ut oss på arbetsmarknaden!
Visst kan man ha sina aversioner mot Kent. Men den där Jocke Berg, DET är ett låtsnickrarsnille det. Melodifestivalvinnare in waiting om han vore dragen åt det hållet.
När händer det egentligen?
Först lite allmänna livstips till kamrater.
Sedan motion.
Detta följs upp med middagsbjudning för mina kära vänner.
Undrar bara när jag får priset för världens bästa kille. Det priset borde finnas och isåfall borde jag få det.
Anledningar till att jag bör sluta med tv-spel:
Jag får stryk alldeles för ofta.
Jag blir alldeles för arg vid förlust.
Jag blir alldeles för dryg när jag vinner.
Jag får kontroller kastade i ansiktet.
Det gör ont.
Jag får dricka alldeles för mycket tequila.
Kvällens vita vin!
Dagens. Nedre halvan.
Skor: Mörkbruna. Dammodell. ÄLSKAR DOM!!!!!
Övre halvan kommer senare, har ett tidsinställt inlägg på gång!!!!
För en lång lång tid.
Imorgon tror jag att jag skall bjuda på en Dagens Dagens! Jag vet att väntan kan tyckas lång, men så är det här i livet. Jag har ett par nya vinterskor av dam-modell som jag ämnar visa upp. Dom är fodrade, det är FODER i skon. Jag har levt mången vinter i sneakers och blöt strumpläst.
Idag har jag även funderat över faktumet att om pansarvagnar skulle rulla in i Norrköping, så är det Doktorn som skall ta första smällen.
Det.
Känns.
Tryggt.
Grattis Klimpen!
Pratade just med en synnerligen uppspelt Klimp som skulle in på en utförsäljning med 75.000 plagg. Hon hade inga pengar, för hon jobbar gratis. Allt är som det ska.
Jag känner Klimpen kanske bättre än jag känner någon annan. Hon är bara känsla, bara ärligt och aldrig på låtsas.
Idag fyller hon 21 och hyllas den som hyllas bör.
Jag är väldigt glad att hon är min vän.
Fina, fina, fina natt i baksäte.
Sitter i baksätet av en bil, det är nog min absoluta favoritplats i världen.
Pappa kör, han har en blandskiva som givetvis rullar. Efter någon timma av Lennon, Bobbie Gentry och Spencer David Group så hör jag låtarna jag skrev på gymnasiet. Dom som förändrade mitt liv så markant. Dom som skrevs i det vanliga tillståndet av olycklig kärlek. Dom som ledde till det ovanliga, lyckliga.
Jag har inte hört dom på flera år, minns inte ens texten. Men dom har ett värde ändå, så oerhört ärliga och sköra. Det var mycket surrealistiskt att rulla in i Norrköping och höra hur jag sjöng för att vinna ett hjärta jag ville ha för länge sen.
Det är märkligt hur saker händer.
Inga låtar - ingen Klimpen.
Inga låtar - inget Stockholm.
Inga låtar - inget en hel jävla del.
Om man väljer mellan att göra och att inte göra så ska man nästan alltid göra. Det vet jag nu.
Pappa.
Idag fyller min Pappa Tomas 61 år. En värdig ålder.
För att fira min far, så skall vi resa till Södertälje och se på ishockey.
Det tycker vi i familjen Jernberg om.
Här står vi på en bro i Paris och tänker på Pelle Prestberg.
Åh, du finaste amerikanska countryballad.
Två män som levt helt skilda liv. Inget Folsom Prison för Mr Denver om man säger så.
Höstens finaste lilla guldklimp till video!
Se hur anspråkslöst och enkelt det kan vara. Fantastiskt!
Godnatt.
Dagens viktigaste händelse:
Glöm Fars Dag. Glöm mat. Glöm hygien. Glöm huvudvärken.
21:30 SVT 1: An Idiot Abroad.
När Hugo var ett ställe där det var konserter.
Har för mig att jag stod och såg på något band från stan som skulle vara lite svåra. De gjorde inget större intryck eftersom jag minns vad jag tänkte långt mer tydligt.
Jag ville bli underhållen, och det blev jag sannerligen icke. Vad skulle då underhålla mig? Då tänkte jag, ett stort jävla band som kompar ett gäng snubbar i kostym, som sjunger och dansar synkat och är lite glada. Varför har ingen gjort det sen 60-talet? Jag kände hur miljonerna var på väg in på kontot, vilken jävla pangidé!
Sen kom jag på Backstreet Boys och Five och så gick jag hem och sov.
En riktig man.
Idag har jag rörmokat. Äsch, det är inte så märkvärdigt. Bara dragit några rör genom kåken här vettu. Inget att hetsa upp sig över! Bara lite gammalt hederligt hantverk! Hade tjorvat upp sig lite i badrummet, men det var ju bara att montera ner avloppsystemet och fixa några packningar som gått. Jag upprepar; PACKNINGAR SOM GÅTT.
Som jag MÅR när jag får slänga mig med hantverkar-lingo.
Kanske är det snickarbyxa-dags i kväll!
En liten irritation till kvällskaffet:
Visst är det något som är lite vidrigt med hur utstuderat pengakåta medverkarna i Så Mycket Bättre är?
Virtanen skrev en krönika i ämnet, som vanligt bra.
Jag minns det så OERHÖRT tydligt när det för första gången gick upp för Klimpen att Laleh inte var sådär härligt spontan och virrig, utan en superslipad affärskvinna. Det var sannerligen en krossad illusion, och jag sa väl något i stil med "man ska inte ta reda på så mycket om artister, man blir bara besviken".
Och nu ser jag hur dessa förbannade spotifylistor på Facebook fullkomligt haglar av Laleh-notiser.
Laleh är ju sådär härligt fri, hon bara gör sin grej och det blir så bra och Just Nu är världens bästa låt.
Det är business barn, bara business!
Eftermiddagens 4 maskiner tvätt!
Värdigt! Han är värdig!
Bretagne.
Kommer ihåg att vi var vid havet. Stora klippor som jag satt på. Badbyxor och salta vindar. Jag badade sällan eller aldrig när jag var liten. Det var min farfar som lärde mig till sist i Yxbodarna, ett fint minne.
På dom stora vita klipporna satt jag medans mina syskon badade. Jag lekte med leksaksgubbar. Kanske var jag lite sur och tyst, ungefär som jag brukar vara i tid och otid.
Den bästa leksaksgubben föll ner i en springa mellan klipporna och försvann. Jag blev ledsen. Vi hade hyrt ett fint hus som jag ensam skulle springa till, och såg mig inte för vid den tungt trafikerade vägen. En svart bil tvärstannade någon centimeter ifrån mig.
Jag var 5 år.
Mina föräldrar blev arga och hade tårar i halsen.
Minns frukosten dagen efter. Ett enormt Corn Flakespaket. Huvudet i handen och blicken fäst på skeden som lyfte de förmjukade flingorna några centimeter över tallriken och välte tillbaka dom igen.
Resan dit i en vit Opel. Sverige, Danmark, Tyskland och längst ut på spetsen av Frankrike.
Blandband, blandband, blandband.
Det var första gången jag var utomlands.
Novembers härligaste händelse:
Jag har köpt en cykel.
Bröderna Loser.
Efter gårdagens kalabalik så sov jag som en kalv med tarmvred i natt. Alltså dåligt. Vaknade dock relativt lycklig och med framförsikt. När det på den nya kursplanen uppdagades att vi knappt skulle ses i våran lilla fina arbetsgrupp så kändes det en smula sorgset. Är det fel på mig? Har jag blivit en student?
Frågor som dessa mår bäst av att inte besvaras.
Låt oss istället fokusera på att jag idag har jag förnedrat bröderna Rauge, eller bröderna Loser som dom heter i folkmun. Det var kul.
Frid i Finspång.
Hux flux var jag i Finspång och spelade innebandymatch mot 1 miljon 15-åringar som var bäst i Östergötland. Kalaset spårade ur på ett sätt som var genant, med röda kort och avstängningar och mitt blodröda FIBK-hjärta blödde av sorg över uppträdandet. Jag själv bidrog med att lite lätt retsamt viska "hejdå" till en söt liten gosse i motståndarlaget efter att jag slagit en tunnel på honom. Precis efter att jag yttrade de syrliga orden så ångrade jag mig och kände en viss skam.
Nåväl, nu ska min socionomutbildning kliva in i handlingen, och få de här små kräken att uppföra sig som de fina små gossarna dem egentligen är.
Projekt Frid i Finspång är sjösatt!
Åh, du lediga Måndag!
Promenadseger.
Den här lille killen blev klar med sin tenta 1 dag för tidigt. Sen hade han en helt magisk helg.
Livet är fint!
Rickard Rauge.
För alla oss som har sprungit runt i Himmelstalundshallens katakomber så är och var detta världens bästa hockeyspelare. Han bar upp den oerhört stiliga matchtröjan med dom klassiska Televerket-blixtarna på ett sätt som är oefterhärmeligt. Han har sänkt ett oräkneligt antal motståndarbackar, och han hade ett slagskott som var fruktat i land och rike. På 350 matcher gjorde han ofattbara 370 poäng.
En ledare.
En hjälte.
Idag fyller nummer 17, Rickard Rauge 48 år.
Just ja!
Igår var Teknik-Linus här och installerade den obehagliga makapären som kallas för router. Jag är alltså nu helt trådlös! Springer omkring som vettvilling här i tornet och surfar med en oöverträffad frenesi!
Från loftet, i hissen, i soffan, i köket. INTERNET ÖVERALLT! DET ÄR HELT SJUKT!
Jag är åh, så mobil.
Schas!
Har haft ett fantastiskt bra driv på tenteriet idag. Pigg! Kan det bli så att jag blir klar i god tid med någonting för första gången? I dagsläget, inte helt omöjligt.
Nu till saken.
Eftersom det är alldeles för mycket spring här på För Eran Skull så skall jag skrämma bort er oönskade med en avgrundsdjup, kolsvart och olycklig sång. INGEN kan hantera den! Den är tillägnad mig själv.
Se så, pallra er iväg nu! GÅ! Och kom aldrig mer tillbaka. (Som Scar).
Som en idiot!
Satt och skrek åt en fotbollsmatch som en annan dåre. Hytte med näven och svor.
Och då var det inte ens mitt älskade Roma som spelade. Jag är som en kille i keps.
Sen går jag hem och lyssnar på hjärndöd rock som jag finner helt förträfflig. På väg mot lycklig idioti!
Fokus
Du vet raring, det är en tenta som ligger här och skräpar. Den är som en spetälsk, man kan inte röra vid den. Stirrar på den som en död mus på mattan i sommarstugan. Avsky och förfäran, hur i hela friden hittade den in HIT?
Ser däremot ut som att mina fängelsefönster trånar efter in-och-utvändig putsning, en filmsamling på oklart antal som behöver sorteras i alfabetisk ordning, en frys som prompt måste frostas av och strumpor som längtar efter sin rätta partner.
Ett stilla konstaterande.
Jag tror bestämt att jag är kungen av köttfärssås.
You cunt.
Glansen från fornstora dagar är nästan stark nog för att vara relevant 15 år senare.
Noel är ett snille och Liam en dåre.
