Min egen källa
Jag sålde mina böcker för att ha råd med hyra så nu får jag använda gamla tentor som källor för den nya. Det måste väl innebära att jag är forskare eller doktorand ungefär. Jag vet inte vad jag ska sälja för att åka till Cadiz men något måste det finnas för dit vill jag. Kanske några fonder eller min kropp.
På en halv-ö i Andalusien dit ingen hittar kan väl man hitta sig själv och hitta något nytt.
Tonåring för alltid
Jag är inte kär men jag försöker att bli. För det är viktigt att försöka. Annars står allt still.
Så sitt bak på cykeln och låt den goda vinden blåsa igenom ditt hår.
December.
Kurator
Vad har jag då lärt mig av min nästan avslutade praktik?
Att aldrig skaffa barn.
Ett oroande mönster
Det blir vanligare för var dag som går att kvinnor som jag attraheras av på avstånd, alltså på säg 60 meters håll, visar sig vara över 40 år när jag kommer nära. Jag vet inte vad det är ett tecken på. Är det jag som åldrats eller vad fan är det som pågår? Gillar jag "äldre" nu för tiden?
Det är Söndag.
Hajde Daniel
En kamp mot tristessen.
Det är därför man dras till flamman.
Det är därför man dras till flamman.
För att det är bättre att det svider än att det inte känns något alls.
Agnes och Beyonce
Jag kommer ihåg hur vi satt uppe och såg på den där fotbollsfinalen i timme efter timme. I väntan på att hon skulle komma. Beyonce. Jag hade längtat i veckor, och tiden gick så långsamt. Det var till och med elavbrott på arenan i en halvtimma, det kändes inte som det skulle kunna hända. Men så klev hon ut. Och var sådär förbannad som man vill att hon ska vara.
Om vi tänker att Beyonce är det största som knallar omkring här på jorden, vilket hon är. Stålkvinnan, supermänniskan, den självlysande drottningen. Då tycker jag att det är ganska fint att Agnes inte är så hemskt långt efter ändå. Beyonce blir liksom lite mindre ouppnåelig då, hon kommer lite, lite närmre. Och det gör mig gott.
Det finns ju något där, hon är ett proffs.
Men det är ju åt det här jag sitter och gråter på min Söndag.
I love you Beyonce.
I love you Beyonce.
Jag brukade bry mig
Men saker har förändrats.
Terapi med bandschaktare.
Jag vet inte vad det är med kärlek till små släktingar. Det har en rent terapeutisk inverkan på mig. Som det är för autistiska att vistas nära hästar.
Min systerson Holma är besatt i fordon. Den överlägsna 1an i Holmas värld just nu är bandschaktaren. Ett ord som han bemästrar kanske bättre än något annat.
Att sitta med Holma i knäet och kolla på ett tiominutersklipp på en bandschaktare i arbete på repeat är för mig total lycka. Obegripligt.
"Jag hoppas att vi är lite crazy i vårt agerande därute"
Det är det han skickar med oss in i striden, Erik. Det är det vi ska luta oss mot. Det är det som ska ta oss till Brasilien. Att vi är "lite crazy".
Jag vet inte jag. Det känns lite småsvajigt.
Jag vet inte jag. Det känns lite småsvajigt.
Två Jersey-boys.
Som det kan gå.
Southside Johnny & Bruce Springsteen, The Stone Pony, Asbury Park, New Jersey 1976.
Dom spelade ju i samma band, där och då. I barerna i New Jersey, mitten på 1970talet. Bruce och John "Southside Johnny" Lyon. Medlemmar kom och gick, plattor släpptes här och där. Av vissa benämns Southside Johnny som "the grandfather of the New Jersey-sound".
Men någonstans där kom Born To Run och sen The Darkness On The Edge Of Town och sen The River och sen Born In The USA och sen var Southside Johnny ensam kvar i Jersey. Miami Steve Van Zandt blev en permanent E Street Band-medlem och det var det. I skuggan av Bruce stod Southside Johnny.
Men någonstans där kom Born To Run och sen The Darkness On The Edge Of Town och sen The River och sen Born In The USA och sen var Southside Johnny ensam kvar i Jersey. Miami Steve Van Zandt blev en permanent E Street Band-medlem och det var det. I skuggan av Bruce stod Southside Johnny.
Svett, sex, sorg och muskler. 4 minuter på tå.
Och när jag hör Southside Johnny nu så tänker jag att det så lätt kunde blivit tvärtom. Det kunde varit Southside Johnny som fyllt Hyde Park och spelat i halvtid på Super Bowl.
Det kunde varit Bruce som spelade runt, år efter år, på vägarna i Jersey. Det kunde varit Bruce som fått kicken från sitt skivbolag efter bristande försäljningssiffror. Det kunde varit Bruce som hade en jullåt i soundtracket till Ensam Hemma som största stund på 90-talet.
.
Det skiljer så lite men skillnaden blev så stor.
Det kunde varit du, Southside Johnny.
Passa inte in!
Jag älskar att han ser ut som en tok. Eller som en slöjdlärare kanske. Hade det varit en vanlig snygging hade det varit för rent. Nu skaver det lite.
Ser en ny serie, Lost heter den. Den här scenen i första avsnittet när Locke helt plötsligt flinar upp med en apelsin mitt i kraschkaoset är så jävla bra. Skrattade högt av förvåning. Och DET händer inte ofta det.
Det där plytet passar ju inte in. Och det är det man vill åt i livet. Det som inte passar in.
Tillbaka.
Det är till dig jag talar
Du som inte hör mig
Du som inte svarar
Du som inte rör mig
Du som inte ser mig
Du som inte är en liten sked
Du som inte sjunger
Du som inte gråter
Du som inte springer till mig
Du som inte vill
Hur kan jag göra annat än undra?
Du som inte hör mig
Du som inte svarar
Du som inte rör mig
Du som inte ser mig
Du som inte är en liten sked
Du som inte sjunger
Du som inte gråter
Du som inte springer till mig
Du som inte vill
Hur kan jag göra annat än undra?
Ner i en källare och upp i ett torn - En berättelse om ensamhet.
Självständigheten.
Den slår över ibland, jag intalar mig själv att jag inte behöver någon alls. Den slår över till ensamhet. Sen jag var liten, allt som är svårt har jag skjutit ifrån mig. Och inget är väl svårare eller lättare än du och jag.
Kanske är det passande att jag skriver detta såhär ungefär 1 år efter att jag började med det här. För eran skull.
Den 16 Februari 2011 fyllde jag 23 år och vaknade i den enorma sängen i Husby med en känsla jag trodde att jag aldrig ville känna igen. Klimpen och jag var inte kära i varandra längre, men DET var inte känslan som SÖG, nej DET var beräknat och arkiverat.
Du ringde mig på natten innan och grät för saker som jag lovat att inte berätta, och jag mötte dig i porten.
Hela natten på min axel, där du allt som oftast låg i början, men så sällan på slutet för du var stadigare nu.
Hela natten på min axel, där du allt som oftast låg i början, men så sällan på slutet för du var stadigare nu.
Vuxen kanske man kan säga.
Den natten var du tillbaka igen, och jag tröstade dig så som jag alltid gjort.
När jag vaknade var du borta, du hade åkt till Göteborg. Till din nya kille.
När jag vaknade var du borta, du hade åkt till Göteborg. Till din nya kille.
Din.
Nya.
Kille.
Vi flyttade från Husby strax efter och jag gick ner i en källare i Trångsund. Där murade jag in mig.
De som försökte kom aldrig in, inte på riktigt. Jag höll dom alltid utanför, skylten på dörren sen min 23:e födelsedag.
Det handlade bara om mänsklig värme, inget mer.
Jag var ensam, ofta dagar i sträck. Stockholm som varit tunnlar, tunnlar, tunnlar hela vintern blev öppnare, varmare.
Och jag gillade det. Är så bekväm i det där, för det finns ingen utmaning, inget som är svårt. Det var några som blev ledsna, inte jag. Jag var i en källare där jag var orörbar.
Och jag gillade det. Är så bekväm i det där, för det finns ingen utmaning, inget som är svårt. Det var några som blev ledsna, inte jag. Jag var i en källare där jag var orörbar.
Jag gick i skolan i några månader men jag minns inte namnet på någon. Inte en enda. Inte ens du som tittade på mig sådär och följde mig hem.
I min källare ältade jag. Om mig, om oss, om andra ibland. Några nya var inte välkomna. Åkte pendeln fram och tillbaka och skrev saker som aldrig skickades. Satt på uppfarten i villaområdet, drack kaffe och såg dagarna gå. Inte kär. Inte avundsjuk. Inte arg.
Bara trött.
Sen åkte jag hem.
Och kanske trodde folk att det skulle kännas som ett misslyckande att komma tillbaka. Så trodde iallafall jag när jag var 17 och bara ville härifrån. Olyckligt kär och vi skulle åka överallt, allt var bättre än här, för jag hade sett New York och Rom och ville visa det för dig. Vi låg på rygg på gräset utanför krogarna och fick fläckar på studentkläderna som inte spelade mig någon roll.
Men du var ju kär i annan, en tönt, ett svin, en stövel med skit. En skit som senare blev en bekant som visade sig vara charmerande och jag förstår varför du föll för honom. När jag träffade honom hade du redan en annan, och jag med, och mitt ingrodda agg mot honom försvann med tiden. Charmig som Jude Law i Mr Ripley var den jäveln.
Men nu är Norrköping en vän, jag har inget emot dig längre.
Jag flyttade upp i ett torn. Den högsta punkten i lilla, stora, enorma, minimala Norrköping. Här uppe försöker jag sluta ironisera, sluta se ner på folk. Öppnar mig. För det har jag lärt mig, ärlighet mot sig själv är allt. ALLT säger jag! Och om ärligheten leder till ensamheten så får den göra det.
Det får det vara värt, det MÅSTE vara det.
Nu är jag färdigskriven mina vänner. Och herregud, det är ju inte som att det är någon ERA som går i graven.
Det har varit roligt och jag gillar er väldigt mycket.
Men jag är färdig nu.
Puss!
Grattis Evigt Unga Emma!
Jag brukar nynna denna för mig själv, när jag stapplar hem från krogen. Den här gången var det tidig lördagmorgon, och du sa någon gång att du skulle bli glad om någon dedikerade en sång till dig.
Så nu gjorde jag det, just för att du ska bli glad!
Bakfull som ett litet as.
Haha.
Odödlig!
Sen jag drog på mig min Datsyuktröja har jag varit fullständigt oslagbar på Kungsgård, det börjar nästan bli lite genant. Efter gårdagens seger som tömde mig fullständigt så fyllde jag på magsäcken med 1 chokladboll och vin och åkte på kalas. MYCKET trevligt må jag säga, Louise redogörelse av England och Sveriges klimatmål samt Patrics gestaltande dans av Bohemian Rhapsody tillhörde guldkornen.
Och nu sitter jag bara här och känner hur hjärtslagen går i takt till världens IDAG bästa låt, och känner spriten sippra ut ur min kropp.
Priset man betalar!
En övervägande procentuell del av mina vinterbleka ben är fullständigt BELAMRADE av blåmärken. Det är konsekvenserna av att jag bara accepterar vinster i mitt idrottande. Sen ska det ju tilläggas att jag i princip alltid har blesyrer som dessa, i och med att mina blodkärl verkar vara sprödare än sönderrostad formfranska. Hade jag bara haft en smula vekare hud så hade jag troligtvis dött, då jag är övertygad om att jag har blödarsjukan, och hade inte blodet stannat kvar INOM KROPPEN skulle jag inte ha något kvar alls.
Med det sagt.
Match imorgon!
Hellre hatad och snygg än älskad och ful.
Så tror jag folk tycker i allmänhet och det är TÄNKVÄRT. I övrigt så är livet precis så sorglöst som det möjligtvis kan vara.
