För eran skull

Svanken min är helt uppfuckad. Jag tror det är ett sår som har blivit infekterat och det har svullnat upp till den milda grad att jag inte kan gå. Jag känner hur det PRESSAR mot en nerv. Känns som att någon tvingat in ett vinteräpple mellan ischias och ryggmärg. Jag vill slita ut det onda med mina händer och kasta det ut ur fönstret. 
I'm a cripple. 

  

 

En man i ojämn kamp mot skogen och sig själv. 

 Det är så roligt med nya idoler och jag grät när hon sjöng. Så titta på det fina programmet. Superfint. 

 

 Finns nog ingen plats som är bättre än ett baksäte. 

Jag skrattar högt. Fattar att Annika Norlin vill vara Kjell. 

 

Sent, du ringer och gråter. Du har gett bort din hund och jag tänker att jag kanske kan strunta i ett par gråtande ögon men inte ett par gråtande ögon och en ledsen hund. 
Du har satt på Springsteens första platta redan innan jag kommit för att du fattat att jag gillar honom. Det är egentligen lite för högt och du är lite för full och du försöker låtsas som om du inte ringt överhuvudtaget.
Jag går runt i ditt rum, tittar på vad du målat för att titta på något annat än dig. Du hamnar på golvet med huvudet lutat mot din säng och vinglaset i din hand är aldrig i balans.
Du börjar prata och stirrar upp i det smutsvita taket. Trots att jag står med ansiktet vänt mot gatan så ser jag hur dina kinder blänker. Jag tittar ner på Shirley Bassey och lägger hennes skiva under nålen, för vi kan inte nå varandra med ord, det kan vi aldrig och jag kan inte röra dig nu.
Jag ställer upp andaktigt upp mig i dörrporten och dansar därefter 3 minuter för dig. En låt från start till slut, ditt furugolv behandlar jag som scenen på Circus och du sitter själv på första rad. Du skrattar och jag tänker att jag snart kan få sova och låtsas som ingenting.  

 

 

En dans är inget löfte, bara en dans. 
 

Bowlade. Bowlade som en gud. Sen tog Hannah mina fingrar och visade vart pullmuskeln satt.

.

Bowlade helt åt helvete.

Jag hade ju en superångestvinter. Alltså den förra, och den följdes upp av en helt normal sommar. Bara lite lightdeppig och med acceptans för vardagens bla bla bla. 
Sen började mitt liv som skolkurator. Gå upp tidigt. Känna lust. Jobba länge. Inte gegga runt i sin egen hjärna utan i andras. Komma hem sent. Trött. Äta. Sova. 
Jag levde ett vuxet arbetsliv. Det där som man tänker är tristess. Och vet ni vänner. Det kändes bra. 
Måste jag arbeta om min syn på livet, jag som haft fri lek som ledmotiv i några år. Jag som skrattat åt kalendrar. Men jag vet inte, det kanske kändes extra bra eftersom jag gjorde det gratis. Jag fattar ingenting. 

 

Je ne sais pas. 

Nu ska jag leva och verka utan Kerstin. Jag vet inte jag. Hon är min bästis nu. Det känns konstigt. Jag skulle vilja hyra ett zoo som Beyonce och Jay gjorde när Blue Ivy fyllde 2. Så skulle jag och Kerstin gå där och prata brudar och gosa med apor. Shit man.

 

Jag ljuger ganska mycket. Det sker automatiskt och utan några som helst samvetskval. Jag tänker att vad som är sant eller inte är oviktigt, shit man, allt är alldeles för verkligt och på riktigt ändå. 
Så jag ljuger. 
Säger att jag gör det och det och han sa så och så och där gick hon och hon. 
För det är vardag och det är på riktigt och det orkar jag inte vara.

 

 

 

Så jag ljuger. Det blir roligare så. 

Jag önskar att få känna på ett par solvärmda sommarlår. Besatt av tanken!

Det känns så avlägset.

Allt man känner är ben som knappt kan påstås vara medicinskt vid liv, så frostiga är dom. 

Så, målet just nu. Att skeda solvärmda sommarlår. 

Alltså, herregud. Paul har skrivit en bok om Jan, där Paul säger att Jan ljuger. Jan vet att Jan har rätt och plågar därför Paul med fakta och knivskarp retorik. Paul blir generad. Paul dricker vatten. Paul stirrar in i den för årstiden riktiga vinterdekorationen som pryder bordet när Jan talar. Paul är under belägring. Paul lägger sig platt. 

 

 

 

 

Paul tänker från första minut, det här skulle Paul inte ha gjort. 

Jag sålde mina böcker för att ha råd med hyra så nu får jag använda gamla tentor som källor för den nya. Det måste väl innebära att jag är forskare eller doktorand ungefär. Jag vet inte vad jag ska sälja för att åka till Cadiz men något måste det finnas för dit vill jag. Kanske några fonder eller min kropp. 

 

Jag är inte kär men jag försöker att bli. För det är viktigt att försöka. Annars står allt still. 

 

 

Så sitt bak på cykeln och låt den goda vinden blåsa igenom ditt hår.