Popsång!
Robbie Williams gjorde väl nästan den bästa radiopopen där ett tag, och jag minns att jag tyckte att den här videon var så fin. Nu vet jag väl inte om står fast vid DET, men låten är fortfarande ett litet stycke popmagi.
Första vurpan med nya cykeln!
Jag och Biffen strosade ner för Memory Lane. I ölglasen gick vi förbi första förälskelser och fumlande sexdebuter, segrar och förluster och klassrum efter klassrum med upprörda lärare. När den sista shoten svepts och jag sakta, sakta vinglade hemåt på min cykel, tappade jag farten, tittade upp i trädkronorna och välte. Jag välte som en sopkvast som blir nerblåst. Men jag landade mjukt och det gjorde nästan ingenting. Har bara 1 litet blåmärke på smalbenet.
<3
Söt som en dag.
En rövig sjukdom.
Jag läser att Hasse Alfredsson "försvinner in i Alzheimers" och det är verkligen vad det är. Man försvinner. Även om jag ibland påstår att jag är i något typ av förstadium så kan det ju inte mätas med den riktiga varan.
Minns en sommar när vi rev torpet utanför Borlänge och byggde ett nytt. Farfar var bl.a. elektriker till yrket, och plötsligt satt han en hel dag med några enkla sladdar till kåken innan han gav upp. Sladdar som annars skulle ha tagit honom minuter att installera. Det gjorde honom så arg att han inte kunde längre.
Sedan några år senare minns jag att han gick runt, runt i vardagsrummet i Yxbodarna och försökte rätta till en kant på trasmattan som hade vikt sig sådär som dom kan göra, men han fick aldrig ner den. Han var orolig för han ville hem, och jag satt med min kusin i knäet och det var så sorgligt. Han rakade sig med rakmaskin flera gånger om dagen, för det visste han fortfarande hur man gjorde. Hans kind var så väldigt len.
Till sist satt han på ett hem, och den enda han kände igen i slutet var Farmor. Han kände inte igen sina barn, verkligen inte mig och jag kände knappt igen honom. Han brukade ta Farmors hand. Och det är något vackert i det där, att den han älskade mest aldrig helt försvann ifrån honom, när allt annat sedan länge var borta.
Han visslade som jag gör, som en som spelar på en såg.
Ett flockdjur.
Det var bara jag i min rara Grupp M som fick godkänt på senaste tentan. Det ger mig dåligt samvete, ett dåligt samvete som överskuggar lättnaden över mitt eget betyg fullständigt!
Och kanske tangerar det känslan som Simon-Maskinen beskrev efter den första inlinesförlusten för hans del.
"Det är 100 gånger värre att förlora än vad det är härligt att vinna".
Levon Helm.
Du var ju en av dom bästa Levon. Du som såg dig som en trummis och inget annat, men hade det ljuvligaste rivet i rösten av alla. Och i strupen satte sig cancern, och du sjöng för att ha råd med operationen.
Du satte upp konserter i din lada i upstate New York, och du var med i det bandet jag håller närmast hjärtat.
Du som aldrig låtsades eller poserade, utan bara spelade och sjöng.
Nu är du död, och det gör väl inte dig någon skillnad att jag tycker det är sorgligt.
Men det tycker jag.
Är det värt det?
Nog för att det med all säkerhet finns värre lår att vistas imellan så undrar jag hur denna man tänker. Där står denne livvakt med Rihanna på axlarna och en respektingivande hög med kokain på hjässan. Var det så här det skulle bli? Var det motsvarigheten till ett glasbord eller en toalettsits jag skulle vara? Är det frågor som cirkulerar i hans huvud samtidigt som hon girigt, med vad som ser ut som ett Dorito-chips(som jag hoppas på det), skopar upp kokainet och inför det i någon ansiktsöppning?
Var det det här jag ville va?
Hoppsasteg och rosa bubbelgum ner för promenaden!
Åh min kära Soul, jag kommer kanske på villovägar ibland, men du är ändå bäst. Jag har haft några andra och det är väl så det är, ingen lever väl med samma hela kärlek hela livet längre? Herregud, jag har till och med varit och slummat med Limp Bizkit och Linkin Park en gång i tiden, men Du kan väl förlåta mig. Jag var ung och full, det BETYDDE INGENTING!
Den som inte ler av det här florsockret FINNS INTE!
HD. Ett pack.
Har just sågat ett beslut av Högsta Domstolen längs med fållen i deras rockar(om dom nu har rockar, är säkert bara så i England och USA, där har dom ett sinne för dramatik). Dom klåparna som sitter där kan INGENTING om juridik. Detta tog mig 25 minuter att utföra, och lämnades in med 10 minuters marginal till midnattsdeadline.
Eftersom jag inte riktigt kände för att beställa böcker till nuvarande kurs i tid kommer dessa anlända lagom tills dess att tentan är skriven och begraven. Detta ekonomiska fördärv som ÄR studerande. Suck.
Brenton is my new baby.
Dagens solstänkta hagel.
En låt om ställen man kan åka till, som jag finner mycket förnöjsam. Kanske framför allt barnskriken på de avslutande rimmen. Yokohama, Tijuana, Grand Bahama, don't forget to call your mama!
Kowloon, Cameroon, Brigadoon, TO THE MOON!
En redig karl.
Vojvoj, nu har jag bölat lite till curlingsammandraget i Mästarnas Mästare. Det är väl lika bra att ösa på med Doktorns favoritfilm Titanic.
Annie Hall.
Mildheten!
Seger!
Fullständigt utmattad. Fullständigt lycklig. Vilken Söndag!
Segersång inspelad på förhand!
Fantastisk Fredag - Fruktansvärd Lördag.
En smått magisk dimma på Fredagen mynnade ut i the mother of all bakfyllor med feberfrossa och hallucinationer på Lördagen. Det var värt varenda sekund.
Torsdagens ABSOLUT bästa sajt!
En fullständigt skamlös hyllning till det egna livsnjutandet och allmänna skapandet. Sidan puttrar likt det morgonprogram han leder, fram som en häst&vagn över en skållhet prärie med en berusad kusk vid tyglarna. Den kommer allt som oftast fram, men det är bra jävla skakigt på vägen.
Guldkorn äro Steffos bästa sås, rubrikerna "The Man, the myth" samt "Njutningsaposteln". Se så, in och surfa runt några timmar!
Det här bölandet.
First there's laughter, then those tears.
Nog för att jag aldrig har varit så särdeles manlig eller tuff, men nu är jag nog påväg att nå något typ av bottenrekord. JAG GRÅTER TAMEJFAN FÖR ALLT!
Jag har gråtit till 7/10 avsnitt av 30 Grader i Februari. Jag grät till Sveriges Mästerkock. Till Kramer vs Kramer. Till en bild av Farfar. Till Bobbie Fischer-dokumentären. Till Actors Studio med Dustin Hoffman när han berättar om sista middagen han delade med Laurence Olivier innan han dog.
Ska det fortsätta på det här viset kommer jag sluta som Farmor Dagmar som gråter en skvätt om dagen, om inte mer. Voj-voj-voj.
Den finaste egenskapen!
Det är att vara mild. Jag älskar mildheten.
Mildheten innefattar en lågmäldhet, och en godhet som ej går att ifrågasätta. En snällhet, gärna lite lätt röda kinder och ett sätt att luta huvudet en aning bortåt när man talar inför stora grupper. Som att vika ner blicken. Ser du hur?
En mildhet som är ett så väldigt skört skal runt något så väldigt fint. Ett skal man vill skydda mot allt.
Jag ser det ibland. Jag ser det i dig.
Pigall.
Det är ett ganska härligt bögområde och tunnelbanestation i Paris, vilket även YNGLADE AV sig till en bögklubb i Stockholm tror jag bestämt. Men DET är varken här eller där, vad det framför allt innebär är namnet på en chokladsort som jag alltid fick av min Farfar när han ville muntra upp mig. Idag när jag stod på ICA och våndades över hur otroligt lite pengar jag har så skrev Emma och sa att hennes mormor hade dött. Genom något som närmast kan beskrivas som automatik så köpte jag då en Pigall till henne.
Som en självklarhet.
Farfar är bäst.
Ät skit.
Idag är jag stenen i skon, den missade bussen, den punkterade cykeln. Riktigt jävla genomirriterad. När mitt däck exploderade mitt i kungsgatsbacken i duggregnet så var det någon spärr som försvann.
Jag vill bara ta kål på något.
Låt oss ladda för ångestfinalen av 30 Grader i Februari. Det blir en utmärkt avslutning av den här gudsförgätna måndagen.
Matteuskyrkan.
Första gången jag sjöng ensam inför en publik var i Matteuskyrkan. Det måste ha varit en julavslutning, och jag gick nog i årskurs 3. Jag minns att det var fackeltåg från Folkparksskolan, och det var mörkt och vi var tvungna att vara försiktiga med den där elden.
Vi sjöng "Jag hade en gång en båt", där jag sjöng rader som en kör skulle svara på. När man är sådär liten är man väl inte nervös först antar jag, men när jag stod där och kyrkan var så otroligt stor och mörk och fullsatt med tindrande föräldrar så infann sig det där tunnelseendet som kan dyka upp vid uppträdanden. Jag såg bara micken som av någon anledning liksom var mitt framför mitt ansikte, micken och inget annat.
Vi sjöng "Jag hade en gång en båt", där jag sjöng rader som en kör skulle svara på. När man är sådär liten är man väl inte nervös först antar jag, men när jag stod där och kyrkan var så otroligt stor och mörk och fullsatt med tindrande föräldrar så infann sig det där tunnelseendet som kan dyka upp vid uppträdanden. Jag såg bara micken som av någon anledning liksom var mitt framför mitt ansikte, micken och inget annat.
Nåväl.
Nu har Klimpen spelat in en video där som jag tycker är mycket fin.
