Lars Holm.
Okej, socialt-arbete-kompendium. I natt är det du och jag. And I shall prevail.
Veckans roligaste video. Ett underbart koncept (Ni kommer få se kopiorna av Roy Orbison, Marie Fredriksson och John Lennon), en Lasse Holm som exploderar av lycka, en fantastisk sång och en publik som snart briserar av förväntan. Och ja, jag har haft låtsas-Lennons autograf.
Folk som jag sägs vara lik.
Seth. Jävla dagslända.
Mika. Cirkusclown.
Jesus. En myt.
Jag är inte så smickrad av något av överstående alternativ.
Om jag fick välja själv så skulle jag se ut EXAKT såhär:
Rispojken Arvid. Ett modelejon.
Oh, how I adore you Jerry.
Sveriges MESTA artist.
Visst kan man skutta nerför en solig Kungsgata och fnissa åt en stänkare som denna!
http://open.spotify.com/track/0TSqIJ0fTKOTPJGNjeoYtX
En segerintervju. En pingismästare.
Reporter: Nybliven guldmedaljör, stadion kokar, och du slår ärkerivalen Samsonov i finalen. Hur känns det?
Daniel Jernberg: Nej, det känns bra. Det var en laginsats.
R: Men, ni spelade ju singel?
D: Jo.. Men vi är ju ett stort gäng som åker runt. Dom har gjort ett jävla jobb.
R: Nu har du äntligen fått den guldmedaljen du har kämpat för så länge. EM och OS har du redan erövrat. Vad har du kvar att spela för?
D: Jag vill bara bli så bra som jag kan bli, den perfekta pingismatchen har jag fortfarande framför mig.
R: Men det är ju inte fel att stå högst upp på pallen?
D: Nej. Hehe.
R: Avslutningsvis, hela svenska folket har följt varenda boll därhemma. Rapporterna jag fått säger att gatorna är fyllda och det badar folk i varje fontän. Har du något att hälsa dom?
D: Vad ska man säga.. Tack för stödet. Vi ses på Tyska Torget!
Minns Östra Promenaden.
Ibland glömmer man bort hur fantastisk Build Me Up Buttercup är. Visst!?
En påminnelse.
Tack Dressmann för att jag aldrig kan bära en t-skjorta med Rolling Stonestryck på igen.
För några år sen fanns det uppenbarligen inget häftigare.
Släpper på lite tryck.
Jag hyser ett OERHÖRT agg mot människor i min ålder som renoverar sina lägenheter. Just nu finns det ingen tanke som triggar irritationsnerven mer än detta fenomen. ÅK UTOMLANDS! KÖP EN HÄST! GÖR NÅGONTING!
Vem i helvete kommer att minnas hur otroligt fräscht badrummet i sin första lägenhet var om 40 år? Och alla jävla dårar håller på med det också. Kanske borde alla inredningsprogram förbjudas. Upp med Johnny och Mattias på ett kors och tillbaka med Martin Timell till Bullen. För någon hejd måste det bli.
Bra så.
Nattskvaller!
Åh, min kära Tottis. Skvaller är för oss. Och stolthet är för losers.
Kvällens promenad med händerna förnöjt på ryggen.
Det bästa med att gå runt strömmen är att det är mörkt, så att man inte syns, och det är nästan bara fyllon som vistas runt den. Dom gillar jag. Och så gillar jag nedlagda fabriker, tänker mig hur det såg ut när tågen av människor gick in, och samma tåg gick ut och att alla som var där aldrig kommer vara där igen.
Jag är verkligen ingen modig person, men när jag tänker på alla som går runt och oroar sig för saker och ting blir jag beklämd. Det är väl onödigt, skiter det sig så skiter det sig, inte så mycket man kan göra åt det.
Mellan bron vid Grand och Hamnbron har dom satt upp gatlyktor som ger samma ljus som affischen till Exorcisten.
Jag lyssnade lite på Ted när jag gick, och när jag hörde låten Angela så tänkte jag att jag skall göra en hyllningsvideo till min förra chef Arnela. Då fnissade jag.
Allt detta har varit en liten hyllning till Norrköping.
Två ljuvliga nätter.
Fredag: Hålla handen.
Lördag: Patrics performance på dansgolv. 4 plus. Fnissigt.
Det är något magiskt med att gå hem ensam i ösregn, att vara så nära botten och rännstenen.
Och alla ni som ifrågasatte min kanonoutfitt bestående av kortärmad skjorta och väst häromsistens fick ju VERKLIGEN svar på tal igår. BRA KLÄDER DANNE!
Och nu: Simons stuvstuga. HÄRLIGT!
En dag av frustration.
Ni små smulor som känner mig vet ju att jag är en balanserad person, som har ett långt tålamod och ett kontrollerat temperament. Idag var så inte fallet. Jag var trött, grinig och irriterad.
Men får jag bara ta lite egentid, med en löjligt lång dusch, fjantig vispopjazz och en bättre tupplur så är den lille solstrålen Daniel snart tillbaka.
Och nu blev jag erbjuden en vaniljmunk. Jag är snäll igen.
Godmorgon, åh ni älskade äppelblomster!
Finns det något man hellre vill göra en lördag än att bära möbler och sitt eget lite halvtunga huvud?
NEJ. Så låt oss flytta.
Hur kan en fattig man stå ut med tider som dessa och leva? En bra titel.
För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan.
Så börjar en smått fantastisk självbiografi av Karl Ove Knausgård. Den är så otroligt välskriven att jag inte vill göra som vanligt och läsa ut den på en dag, utan liksom pyttsa ut den i små doser. Som lördagsgodis.
En trasig relation till sin pappa, och en trasig relation till sina barn. Men det är ändå fint.
Det blir nattens aktivitet att sluka något tjog av sidor och lyssna på Bossen live i Dublin.
Och idag sopade jag banan med Lasse. Det såg ut EXAKT sådär.
Ett upprop.
En rad med lärare som presenterar sig, några stela skämt, några stela skratt.
Och sedan.
UPPROPET.
Den finlandssvenska studierektorn hinner knappt avsluta det namnet som ropas upp innan en hand är i luften och ett kort och häftigt "ja" uttalat. Det jakande svaret kommer så fort för att man inte riktigt verkar höra sitt eget namn utalas fullt ut, man liksom knipsar av lidandet med ett kvickt "JA". Tänk allt som kan gå fel! Kanske uttalar hon det fel, bäst att föregå en sådan incident och svara omedelbart, för man vill inte behöva korrigera den finlandssvenska studierektorn inför en full hörsal.
Nåväl. Det blir nog bra det här.
Dagens slavsång!
Vad passar väl bättre när dammsugaren ska fram?
Ska man vara bakfull när man ska på upprop? Det ska man nog. Låt oss dynga ner oss.
Suck.
Jag läser i mitt nollningsprogram. Onsdag. Skrattyoga. SKRATTYOGA. Vad är det för fel på folk?
Borde jag bara ta det yrket som C sa var mitt idealjobb; arkivare. Då kunde jag gå runt där, i tofflor och en kofta, muttra åt folk som kom in och sa något i stil med "kan du ordna fram den mappen från 94? Jävligt viktigt serru!".
"Ja ja" skulle jag uttråkat svara, och långsamt släpa mig ner för den ljusrörsbelysta korridoren. Kanske skulle jag vissla på någon lätt psykopatisk melodi och ha en helt enorm nyckelknippa fäst vid en ögla i mina mossgröna manchesterbyxor. Jag skulle ha en katt som strök omkring, som var det enda levande objektet jag var vänlig emot.
Mitt skägg skulle vara gråsprängt och en begynnande flint skulle skymtas på den i övrigt vildvuxna hjässan, och den allt rödare näsan skulle matchas med ett par lennonliknande glasögon, i akut behov av putsning.
Nånting sånt?
Klang och jubel på Himmelstalund.
Det var undermålig kvalitet men goda intentioner som förgyllde det förtrollade sportfältet denna Måndagskväll.
Tänk att jag, som en gång var en pigg och duktig liten pojke, nu är en spillra av sitt forna storslagna fotbollsjag.
Mina egenskaper på fotbollsplanen är i dagsläget följande: Lat, långsam, enbent, löpsvag, positiv.
En riktig tillgång, helt enkelt.
Höstens Elvis-stänkare.
För alla ni som gillar Lekman.
Om inte Glen Campbell är hans största idol så borde det vara det. Har för mig att han till och med samplat lite godis från någon låt på förra plattan.
Det skulle vara otroligt häftigt att ha Dammbyggare som yrkestitel. Jag tror nog att nästan alla nuvarande och blivande akademiker NÄR EN DRÖM om att ha ett kroppsarbete. Avsluta sitt pass dyngsur av svett, med värkande axlar, säga "fy fan vad skönt" till jobbarkamraterna och knäcka en öl brevid sin pick-uptruck.
Människofobi.
Det måste ju finnas en sådan fobi, jag vet inte om det kan vara så att jag har den. Eller fobi för den obekväma hälsningen av den jag känner lite halvt. Den fobin har jag garanterat. Jag gillar ju människor som jag gillar sen innan, så fobi för folk kan det nog inte vara. Har inget emot kroppskontakt heller, inte rent generellt. Om jag gillar personen som rör mig. Men det kanske är allmängiltigt.
Dom här hjärnspökena är om inte ett problem, så iallafall något opraktiska. Hälsningarna och kallpratet som jag är så rädd för är ju sällan så fruktansvärda som jag på förhand inbillar mig. Idag hälsade jag till exempel på Lasses Mamma. Det var kram-och-vad-gör-du-och-bor-du-här-och hela jävla baletten. Inte alls farligt!
Kanske kan jag medverka på nollningsveckan och allt det där. Det är kanske bara jobbigt ett litet tag, och det blir ingen grupphets och alla är inte odrägliga och ointressanta.
Heja Daniel! Du kan om du vill!
Ett pingiskrig.
En kväll av könsord, gubbnävar, alkohol, pennalism, allsång, rövarhistorier, vinster, förluster.
Det är så oerhört roligt att spela pingis. Det finns nog ingen sport som det är så fantastiskt mycket prestige och nerver i som jag utövar. I stressen som uppstod så hann jag tyvärr inte ikläda mig en regelrätt bordtennisoutfit, utan fick försöka prestera i tajta jeans och jeansskjorta. Det var otroligt långt från idealet med dom korta slitsade shortsen och prasselpikén som vi alla älskar.
Pingiskvällen får 4 plus.
Skönhet.
Jag nyttjar en duschmjölk med doft av oliv. Duschmjölk. Oliv. Palmolive Duschmjölk.
Älskar skiten!
Jag doftar oliver och mjölk. På ett bra sätt.
Imorgon så vankas det troligtvis höstmode här på bloggen För Eran Skull. Jag ser en blandning av kortärmade skjortor, clique-t-skjortor, västar och kuddfrisyrer på horisonten.
Glöm aldrig att det alltid är lättare att ha fel än rätt i fashion. Glöm aldrig det.
Dagens 50-talstryckare!
Hygientips: Om man idrottar när det regnar behöver man inte duscha.
Skrattmatch!
En promenadseger på Kungsgård och sedan det vanliga sjöslaget i Spanien. Att de ska bråka så dant.
De borde se till att ha lite roligt istället. Mitt allra finaste minne från fotbollsplanen är troligen när Doktorn sopade in en sträckt vrist från 35 meter i eget kryss. Det var roligt.
Om båda lagen skulle lyssna på den här superlyckliga powerdiscodängan så har jag svårt att se att några hårda ord skulle yttras.
Rolig musik.
Generellt sett är jag inte mycket för musik som ska vara rolig, men detta kan jag ICKE motstå.
Bror och Viktor har vuxna-män-gör-saker-tillsammans-tid så jag tar detta som en modebloggardag och strosar ut på stan. Jag ska shoppa skiten ur det här stället.
Light in my head.
En av världens kanske 20 bästa låtar.
Ett sorgset litet inlägg till, sedan är eran fashionfantast som ni alla älskar tillbaka.
Du vet, när man är här i sin inre lilla källare och både vill stänga dörren för gott och samtidigt vill upp, ut, på samma gång. Både det sockersöta, fjäderlätta oväsentliga och det avgrundsdjupa Proustsjälvömkande är lika tilltalande och nära till hands. Låt mig fnissa åt Tim Gunn som säger "Make it work" och gräva ner mig med Stoppa mig Juni i öronen simultant.
Det finns hur som helst bra saker att hämta ur tider som dessa.
Jag får veta att jag fortfarande känner något.
Jag låter inte dom fina stunderna gå mig förbi.
Jag går på nit efter nit.
Så börjar någon bok jag läst och det är fint, och det är så det känns. Familjen Jernberg har haft mer svårigheter dom här 7 dagarna än alla andra tusentals dagar tillsammans. Jag släcker eldar överallt, allt kokar över och alla andra gör likadant. Allt är så oerhört skört och alla så väldigt starka. Jag tänker på brors bästa och syster tänker på Holmas bästa och Mamma tänker på syster och Pappa tänker på bror och bror tänker bara alldeles för mycket.
Ingen vill tynga ner den andra och jag tror inte att någon skulle kunna göra det ens om dom försökte. Allt som var rosa har nu en svärtad rand och jag är uppe på tå, för allting kokar och allting skall släckas.
Jag är vaken nu, och har varken tid eller lust att somna om igen. För att allting kokar.
Godmorgongospel.
Idag flyttar Kakan till Göteborg. Igår tackade jag iväg henne med det klassiska finspångsknepet ångvälten. Ni läsare som inte utsatts för denna OERHÖRT plågsamma kampsportsfiness, skall tacka eran lyckliga stjärna för det.
Man rullar över sin hjälplösa motståndare, och när man ligger mitt ovanpå, kan man om man är en jävlig person som jag, få motorstopp och fastna med sin fulla tyngd över stackaren under. Det var en höjdpunkt under en i övrigt finfin kväll.
HEJDÅ KAKIS!
Till en namnlös kvinnlig dansare.
Det var inte det att jag tyckte att du var äcklig eller så, det kändes bara lite märkligt när du juckade mot mig och sa att jag skulle släppa till. Att du kände att det var läge att dra i min gylf och kyssa mig på halsen var också något överraskande. Du är säkert supersympatisk och hyvens, så troligtvis var det jag som gick miste om något och inte tvärtom. När du tog ur händerna som du tvingat ner i mina fickor och gick så såg jag inte vart du tog vägen, men jag hoppas och tror att du fann någon som var av en mer ohämmad och tillmötesgående sort.
Mvh
Daniel.
Världens bästa band.
Dom ser ut som jag vill se ut, spelar som jag vill spela, sjunger som jag vill sjunga.
(Teknik&ljudgrej: höj till 480 på saken så blir ljudet ASBRA)
Nykter ett par dagar i rad här nu. BRA DANNE!
En lycklig loser.
Nu har förlusten kommit ungdomar. Storebror är fortfarande storebror, även på tennisplanen.
Men jag är ju glad ändå för att han mår bra. Man ska alltid köra jättesakta och jag ska aldrig köra bil, inte ens långsamt på en tom parkering. Det är tur att jag nu har så många frivilliga chaufförer i min närhet, och sen ska jag bli världens första kurator med privat chaffis och skjuts till och från skolan där jag sprider harmoni. Det rimmar illa med min övriga image att ha chaffis, men det är en fråga om liv och död. Och jag gillar att sitta i baksätet.
Och ett tack till alla ni fina som tar hand om mitt skakiga jag.
Torsdagstrött.
Den vätskedrivande drycken tranbärsjuice är nog inte det bästa alternativet dagen efter en fylla.
Trött, hungrig och match på ingång. Uppladdningen fullkomligt SKRIKER efter en förlust. Nåväl.
Jag har lyssnat väldigt mycket på en samlingsplatta med Sinatra i min ungdom. Tror att denna är min absoluta favorit. Frank Sinatra. Jävligt coolt namn.
Att vara en tönt.
Att skriva inlägg som det föregående är något som görs med skräckblandad förtjusning. När jag lämnar ut sådana personliga små spillror av mesighet och fjantighet så tänker jag på hur folk kommer reagera. Hur dom kommer tycka att jag är en tönt. Men när jag skriver så måste det vara så, annars är det inget roligt.
En show på riktigt.
Imorgon, tillbaka till Stockholm och hämta KLÄDER OCH SKOR!!!!!!!!!!!! Äntligen.
Två tennisvinster ikväll. Bra Danne!
Godmorgon mina nysprungna nyponrosor!
Första gången jag frågade om en tjej ville bli ihop med mig gjorde jag det ståendes på en mur, skrikandes upp till ett fönster. Hon bodde i Frälsningsarmén inne på samma gård som jag. Det ser ut som ett slott, och i fönstret över stod hennes äldre och beskyddande bror och drog sitt finger över sin hals, menat mot mig. Dom bodde bara kvar där ett tag innan dom flyttade till Stockholm. Jag vet inte ens om jag hann hålla i hennes hand. Men ett frieri mer storslaget än så kommer jag aldrig klara av. Hon hette Miranda och var adopterad från Sri Lanka. Riddaren av Romantiken rider vidare men han minns dom skälvande sekunderna på muren, skrikandes till ett fönster.
En strålande Stones-Cover.
En annons.
Kära Norrköpings kommun; var god ge mig en lägenhet. Billig, fin och central. En spis.
Ni vet att jag inte bett er om mycket genom åren. Kanske jag har plankat in på något badhus, eller på en spårvagn om det regnade och jag frös. Möjligtvis sett på hur kamrater släckt gatlampor med vinterkängor eller isiga snöbollar. Jag har hörts ryktas att näten till de små målen vi spelade gårdsbandy med kanske inte köptes på Stadium utan "hittades" på Himmelstalundsfältet. Det må ha hänt att stenar har lagts i något spårvagnsspår och det kan hända att någon skrev ett namn i torkande cement. Visst har det klottrats på en och annan skolbänk men det var ju alltid i blyerts och det går att sudda bort.
Inte så farligt, eller hur?
Så Norrköping. Ge mig bara ett hem.
Morgonsång.
Tydligen kunde man bo på Bleecker Street för 30 dollars. Det vore soft.
Dreams, what are they?
Jag drömde i natt att Ricky Gervais, Stephen Merchant och Karl Pilkington cirklade runt mig i någon typ av experimentell dans. Jag misstänker att detta beror på en överkonsumtion av allt som har med dessa män att göra. Men ett beroende vore inte ett beroende om man kan sluta. Därför blir idag en Office-dag.
Dagens kåkfarar-chic:
Huvtröja: Cheap Monday. Vit och grå.
Byxor: Bruna. Oklart märke. Costum made Mossettaknapp i midja.
Halsband: 2011 års accessoar. Metallic.
Den här videon får mig att önska livet ur mig själv.
Det är så långt ifrån häftigt man kan komma.
Bengt Palmers, gör aldrig mer musik. NÅGONSIN.
EPIC BLOGGINLÄGG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag känner en gryende pepp inför den kommande duetten med Winehouse och Tony Bennett. Jag hoppas på gubbjazz-möter-känsloladdad-supersångare. Det kan och bör bli helt fantastiskt.
För övrigt.
Det ord jag hatar mest av alla utan någon som helst konkurrens är ordet episkt. Eller epic. Inget av de saker som ni HowIMetYourMother-Idioter påstår är episkt har någonsin varit det. INTE EN ENDA GÅNG. Det kan vara världshistoriens mest missbrukade term.
På plats nummer två kommer LE-GEN-WAITFORITJAGÄRDUMIHUVUDET-DARY.
Har ni förstått att jag är förbannad?
Fy. Fan.
Dagens Ingelstaområde och matchkost.
Kanske kan förlusten komma om jag laddar upp med något otroligt tungt och onyttigt inför kvällens drabbning.
Alla metoder är värda minst ett försök. Kebab och ett par glas vin borde fungera?
Annars misstänker jag att jag kommer hamna i slagsmål. Ödmjukheten måste återupprättas, ett nederlag är det enda sättet.
Accessoarer.
Jag har aldrig i mitt liv burit halsband. Förutom dom som jag fått av diverse flickvänner genom åren(att inte bära dessa var inte ett godtagbart alternativ). Men nu fashionvänner, är det dags.
Jag hittade en alldeles för stor silvrig historia som sitter riktigt osmakligt och härligt runt min hals. Det blev ett hiskeligt liv på Texas Longhorn när jag gjorde en storslagen entré med den skönheten till accessoar.
Jag tvingades att ta till flykt för att skingra folkmassorna.
2011 års accessoar: Stor och småful länk runt hals.
The summer of Daniel
Har en lättare träningsvärk i höger skinka. Den mildras av att jag verkar vara oslagbar. Ytterligare tennissegrar inkasserades igår mot Bankiren. Jag känner mig ostoppbar. Något dåligt måste hända snart, såhär kan det omöjligt fortsätta. Jag har alltid varit mer bekväm med nederlag, då jag konsekvent håller på lag som åsamkar mig ångest. Denna nya trend har påverkat min personlighet negativt, då jag blivit både mer argsint och om möjligt än mer arrogant.
Så, för omgivningens skull. Ge mig en förlust. I vad fan som helst. Ner med mig i rännstenen!
En tidsfråga.
"Alfred i Emil från Lönneberga, möter amerikansk collegeprofessor, möter Talanted Mr Ripley".
Det är mitt inrepeterade svar på frågan: "Hur skulle du beskriva din klädstil?".
Eftersom jag både såg och ser det som en SJÄLVKLARHET att jag någon gång kommer få frågan så är det bäst att vara förberedd.
Jag misstänker dock att jag kommer bli alldeles för fnissig och uppspelt när den dagen kommer, vilket kommer resultera i att mitt supersvar kommer vara som bortblåst ur mitt medvetande.
Så.
Nu har jag det sagt.
"Alfred i Emil från Lönneberga, möter amerikansk collegeprofessor, möter Talanted Mr Ripley".
Frågor på det?
Inte? Bra.
Ni har inget liv att försäkra.
Hjärna äro sommarseg.
Så jag skall sitta på stans bästa fik.
Och läsa en bok från start till slut.
Hjärna äro sommarseg.
Ty en dubbel espresso torde aktivera hjärna.
En sommarslöja mellan öga och hjärna.
HJÄRNA ÄRO SOMMARSEG.
Hjälp mig Slas, du haver 3 timmar av livet mitt.
Accessoarer.
Okej, fashionlovers. Plåster är det nya svarta.
Gärna just över höger ögonbryn.
Det ska vara det klassiska hudfärgade, i tygaktigt material. Inget bamsefjant, det är för posörer och småbarn.
Matchas med fördel upp tillsammans med vit tygpåse.
Jag skallade nyss en container.
Dagens sinnesstämning!
http://www.youtube.com/watch?v=edRpVKE5ACI&feature=related
Igår, inlines. Vinst. Idag, basket. Vinst. Ikväll, tennis. Vinst?
Troligt, troligt.
Tvillingar jag gillar (i ökande skala)
På tredje plats:
Arvid Centeno Norberg.
Kända alias: Sötis. Söt-Arvid. Rispojken.
Kännetecken: Välklädd. Bitsk och oförskämd.
På andra plats:
Henrik Sedin.
Kända alias: -
Kännetecken: Hockeyspelare. Rött skägg. Är tvilling.
På första plats:
Karolina Centeno Norberg.
Kända alias: Sötis. Kakan. Cookie.
Kännetecken: Välklädd. Snäll och väluppfostrad.
