Okej.
Vem orkar egentligen summera ett helt år i skrift och bilder? Och detta när man inte ens har några bilder?
INGEN!
Så.
Istället får ni en nyårssång.
Mina vänner, nära mig och långt ifrån. Jag gillar er. Gott nytt år.
Nu ska jag till Linus på ryssfest! Puss!
Det måste bli någon hejd på detta vanvett!
It's been a long time coming.
Men nu får det räcka. Dessa jävla telefoner. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit till mina vänner i total irritation, förvåning och förtvivlan: "LÄGG NER TELEFONEN! Livet pågår HÄR!".
Detta är ju givetvis ett lätt psykotiskt drag, men det stör mig så oerhört mycket. Jag undrar ibland om folk ens vet att Wordfeud är Alfapet fast man inte kan se den man möter i ögonen (om man inte sitter brevid varandra i en soffa, vilket är ÄN mer idiotiskt).
Därför sätter jag nu ner foten.
I mitt lilla hörn av världen där jag bestämmer. Här i mitt Torn. Här är det telefonförbud.
Regelverk:
1. Det är absolut förbjudet att använda sin telefon för att surfa på internet.
2. Man får endast skicka sms och ringa om man berättar ordagrant för mig vad som ska sägas/skrivas och frågar om lov.
3. Alla typer av spel är strängt förbjudna.
Vad är nu detta mer än en piss i mississippi? Detta är fallandet av små stenar som startar ett jordskred i bergen. Det är fjärilens vingar som startar en orkan. Det är vad det är.
Om Sven Nylander tog kokain 7 gånger var jag med 8 av dom gångerna.
Läser Patrik Sjöbergs bok, fick den av min syster. Och den är ju ganska bra. Det är någon dåre i Ryssland som påstås ha varit först över 2.40, och ökat sitt personliga rekord med typ 14 cm på en tävling. Som ingen annan var med på. Patrik trodde inte riktigt att det var rimligt.
"Det är som om Ace of Bace följt upp Happy Nation med Exile on Main Street."
Haha.
Han är slagkraftig sisådär var 10:e sida. Det är ändå ett fullt godkänt snitt.
Och den där jävla julen!
Den var helt åt helvete. Fick stryck på Bezzerwizzer typ 3 gånger. Det är helt orimligt, jag kan inte smälta det.
Okej, Simon var söt. All mat var god. Farmor var som farmor, och berättade om hur rädd hon var för tomten och hur hon tände ett ljus varje julaftonsmorgon. Jag fick spela piano. Jag var såsigt full.
Jag var högst upp på tornet när klockan var 2 på natten, och det blåste storm, och det var stjärnklart och jag räknade till 100000 tända fönster.
Jag fick fina klappar, och gav så fint jag kunde också.
Men det där jävla Bezzerwizzrandet. FY FAN.
Känslan!
Att kämpa sig ner för sin stege i endast kalsonger, känna att det är lite för kallt, kliva in på toaletten och överraskat se sin sprillans nya morgonrock hänga på kroken. DEN känslan! Den är TAG MIG FAN 5 smällfeta plus!
Nu blir det skridskor! Sätt fräs och vänd på steken.
Som om tiden stått still
Man sjunger bort bakfyllan här i tornet. Det är vad man gör.
Mina favoriter och God Jul och ja. Ni fattar.
När Martin dödade Pelle.
Det finns några få historier som är värda att berätta fler gånger än 1. Det här är en sådan.
Pelle var min nallebjörn som jag älskade gränslöst och sov med varje natt. Martin är min bror.
Pelle hade långa öron i sin ursprungsform, det ena ramlade av p.g.a. slitage, men det andra gick ett LÅNGT mer tragiskt öde till möte.
Jag och Martin bråkade handlöst och ursinnigt igenom min uppväxt, jag har otaliga ärr som bevis. En sommardag, jag måste ha varit 7 så var kanske det allra värsta. Om jag hade kunnat hade jag utan tvekan vridit livet ur min kära bror.
Av anledningar som jag har förträngt, så gjorde jag min bror heligt förbannad. Han beslöt sig då för att slå till där det skulle göra mest ont. Han gav sig på Pelle. Slugt och beräknande, han kan ha den sidan!
Han tog Pelle i det örat som fanns kvar, gick ut i köket och hämtade kökssaxen. Han gick in i mina föräldrars sovrum på med utsikt över Strömmen och öppnade fönstret.
Han hängde ut Pelle genom fönstret, med ena handen om örat och den andra med ett fast grepp om saxen.
Och sen. Ögonblicket som är fastbränt på mina hornhinnor.
Martin ser mig djupt i ögonen, klipper av örat och Pelle faller.
Pelle faller som när Sylvester Stallone tappar sin kvinna från 5000 meters höjd i filmen Cliffhanger.
Han ser mig i ögonen när han faller.
4:a våningar ner i till sin självklara död.
På Julafton ger jag Pelle till min systerson Simon.
Take care Pelle. Lord knows, you've been through a lot.
Just ja.
Tenta nummer 2 var ännu en skrattmatch.
Dagmar Jernberg
"Åh, vad du KAN Daniel, du spelar så fint att jag börjar grina".
Min Farmor. Så säger hon. På dalmål.
Om jag så hade dragit med mina naglar över en griffeltavla.
Jag kommer ihåg när jag var där. Hos Farmor och Farfar på Grådavägen i Borlänge.
Satt på deras brungröna vardagsrumsmatta och tittade på den där tavlan med pojkar som slåss vid en öppen grind.
Jag hade hittat ett konstig tresträngat instrument som låg i deras enorma källare. Farfar var självutnämnd boss över hela hyreshuset, så han tog helt enkelt över mer än hälften av alla förråd.
Jag satt med det där intrumentet och försökte traggla mig igenom Nothing Else Matters, och som ni vet så är det 7 toner i introt. Jag lyckades med dom första 2.
3000 försök, på en eftermiddag. Inte rätt en enda gång.
"Åh, vad du KAN Daniel, du spelar så fint att jag börjar grina".
Så sa hon då.
Och så sa hon idag.
En rysk fest!
Det ska jag och Linus ha!
Vodka, potatis, bröd och lök. 1 flaska. 2 glas.
Den 31:e December.
Ingen annan är välkommen.
Hon hade grace.
Filmtimma.
Om man läser till socionom så kan man få titta på film. Sen att filmen (My Sister's Keeper) var en sentimental jävla historia, med mediokert skådespeleri är väl något som man helt enkelt får tolerera när det inkluderar soffläge och 1 glas apelsinjuice till frukost.
När jag blir stor kommer det inte finnas några bråkiga barn.
Stormen Lars.
Du vet, han går liksom rakt in i en tillvaro och bara river allt. På ett uppfriskande sätt, framför allt för en som jag, som sitter i en mental eka på en spegelblank skogssjö och endast hör ekot i bergen av sången jag nynnar för mig själv.
SÅ kan man ju sannerligen inte hålla på hela livet, ibland måste man gå på fester med manliga män som man inte känner och dricka öl och sådär med. Och DET, det kan Lars.
Han har nästan fått mig att gå till ett gym, men jag vetifan. Någon hejd får det ju vara på vanvettet!
Matta och handväska.
Jag fick feeling och köpte en hallmatta och en handväska för 350 kronor. Hur gick det egentligen till fashion-lovers?
Jag som närmar mig ruinens brant med stormsteg har sannerligen inte råd med sådana utsvävningar.
Men som ni vet så kommer alltid ytan, den polerade, i första hand. Det blir blodpudding tills jag dör. Det positiva är att man känner sig lite som en en tv-kock om man inbillar sig att man gjort puddingen efter eget recept!
Det tisslas och tasslas även om att Lars Göran Christoffer Tapper Holter är tillbaka i krokarna. Det kan nog bli en finfin helg det här.
Samtal med Söt-Johan 23:06
Johan: Jag vill VERKLIGEN inte till Harry's med 15 tanter.
Jag: Vill du hellre stå i kön till Hugo med 15 tanter?
Johan: JA.
Jag: Haha. Du är som ett lamm kastad till vargarna.
Om ni ser den här lille juvelen fastkilad mellan ett par mogna bröst inatt, tveka inte! Peka, skratta och njut.
Jag ljög.
Det spårade ur. Jag blev full. Med Linus. Kul!
För Eran Skull släcker för natten.
Jag tänker på hur många vänner jag haft som jag inte längre pratar med. Och så tänker jag på dom jag har. Dom som man inte ska kasta bort. Antagligen är det jag som har tröttnat, som tyckt att det var roligare någon annanstans. Eller så är jag olidlig att umgås med i längden, det är också fullt möjligt. Jag är ju så dryg ibland.
Se så, lille Daniel.
Skaka av dig irritationen, släpp upp dom där rynkade ögonbrynen och se dom som faktiskt är här.
Puss&Godnatt mina sockrade små semlor!
Mörkrost!
Mina föräldrar är väl vad man kan säga typiska mellanmänniskor. Mellanmjölk, medelklass och det ska helst vara lagom varmt.
Nu har jag blivit en rebell, och dricker numera MÖRKROSTAT kaffe. Mellan duger inte längre för mig. Jag ser knivar, tatueringar och skinnjackor med fula ord på i min framtid.
Nu är det sådär igen.
En period av oerhörd tävlingsframgång. Och jag blir odrägligare för varje seger. Det är inte bra för mig.
Jag kan ju vara rätt bitsk annars också, men nu håller jag på och retas som om jag var tillbaka på Folkparksskolan och just vunnit en hel jävla påse med POGS (Vet ni inte vad pogs är kan ni strunta i att kika in här, ni är ändå alldeles för många).
I övrigt, nybastad och mjuk som en stressboll i kroppen. Bra Tisdag!
Rastema!
Idag hade vi en fantastiskt mysig tysk som föreläsare. Visst har tysken som folkgrupp och nationalitet fått ett uppsving på slutet? Detta var iallafall en utomordentlig representant, som jag MÅDDE!
Jag har diskuterat rasfrågan med Maskinen Simon som inte skräder orden när det gäller någonting. Jag ville slå ett slag för bosnier och iranier som jag alltid haft ett gott öga till. Simon såg dock inte storheten i folken från Balkan utan var snarare för Thailändare och den något breda termen "Afrikaner". Han tyckte även om greker.
Har ni några favoritnationaliteter? Nu INTERAGERAR jag med mina läsare. Det ska man göra om man är bloggare! PUSS!
Är det varmt på Ibiza nu?
Eller Mallis? Kanarieöarna! Där måste det vara varmt.
Recension av Daniel Jernbergs första innebandymatch:
"Daniel gjorde en fet assist precis, den satt som en smäck!"
"Daniel spelar briljant"
Det är så svårt att vara ödmjuk när orden kommer från en livs levande a-lagspelare! Jag vet inte om ni riktigt kan greppa hur häftigt det är?
Jag svävar på moln.
Låt det rulla!
Där har vi ett klassiskt jävla utbrott! Tompa Cruise! Jack! Demi! Vad mer kan man begära av en film?
You shall not pass!
Det kanske inte är den idealiska frasen att ha i huvudet när man är nervös inför morgondagens tenta.
Men det får ordna sig ändå, för jag var så oerhört sugen på Gandalf ikväll.
Hur som helst, efter att jag har mördat tentan så ska jag åka till Finspång och spela match. Innebandysveriges mest utdragna övergångscirkus är till sist avslutad, och Daniel Jernberg skall kl 19.30 ikläda sig den mörkröda FIBK-dressen och för ALLTID förändra det som är innebandy i Grosvad.
Serpico!
Filmen får 4 plus.
Kläderna får 5 plus.
New York får 5 plus.
När Al är uppe och springer på taken. Magiskt!
Jag tror bestämt att 70-talet är mitt favoritdecennium.
'Daniel Jernberg vinter 2012.
Björn.
Björn Hellberg sitter vid ett bord utanför Akademibokhandeln i Domino och signerar sin senaste deckare. Var rara och be om en autograf, han såg så ensam ut när jag gick förbi!
Morgonens dammsugning!
Och jag brukade också tycka att det var askul med snö. Sen fyllde jag 13 och slutade åka pulka. SKÄRP ER!
Ensam tillsammans!
Har tänkt på ett sak ganska mycket sista tiden. Jag som är en sådan förespråkare av att vara ensam och hela den biten.
Saken var ungefär såhär: "Är dina lyckligaste minnen från när du var ensam eller inte?". Såg det i en film eller i en bok eller något, minns inte vart.
Det har gnagt i mig en hel del. Tänkte på det intensivt under dagens träning, för då ville jag bara strypa hälften av dom närvarande och bo i en jävla grotta resten av livet. Innerligt, ville jag det.
Det jag TROR att jag har kommit fram till är ungefär följande; Mina lyckligaste minnen är när jag har varit ensam tillsammans.
Att ligga i sängen när någon just gått upp.
Att höra hur Pappa slipar på fönstren i Yxbodarna medans jag läser i skuggan.
Att, för en stund, gå ifrån en genomfull och genomglad kväll och le som en dåre mot ett hav.
Man kan väl inte vinna varje gång antar jag.
När man får sitt första lilla bakslag i sin utbildning så är det fint att man har sin rara lilla arbetsgrupp. Man känner sig lite värdelös, då är det skönt att veta att alla andra är precis lika blåsta dom också. På ett bra sätt!
Är det inte en ung Rispojke?
Att sitta i bar överkropp och leta efter tjejer som vill Cama
Det är bara ännu en Söndag.
Ett brev.
Jag måste ha varit runt 12, kanske 13. Jag skrev väldigt mycket med en tjej över msn, sådär som man gjorde. Kommer inte ihåg vad hon hette, eller vart hon bodde, minns faktiskt inte så mycket av vad som skrevs heller, det brukar jag annars göra.
En dag fick jag ett brev av henne. Det låg där bland räkningarna på hallmattan. Ett sådant riktigt, handskrivet i finaste skrivstil med rött och glittrigt bläck där hon förklarade hur kär hon var i mig. Jag blev livrädd, allting var ju helt plötsligt så väldigt riktigt och påtagligt. Jag svarade aldrig, och jag tror inte att jag skrev något på msn eller. Det skäms jag lite, inte så mycket, men lite för idag. Jag var ju bara en liten grabb.
Om hon hade skrivit idag hade jag svarat på direkten. Kär eller ej.
Finaste Lost in Translation!
Finns det någon bättre film när man är i sömnlöst läge och känner sig lite lagom blödig? Tror inte det.
Så på med 4:an NU! Då får ni se den genomrara Bill Murray karaoke-vråla sig igenom denna raka höger till powerpop!
Puss!
Decembers raraste cover!
Nattens Bowie-Kopia!
Visst är den förbannade vintern här. Solen går aldrig upp ur sängen, den bara kisar lite med ögonen mot klockan och vänder sig om igen.
När jag ser något oförställt och rent så ler jag bakom halsduken. Något som du.
Mitt drömlag.
För att få vara med i mitt lag som är världens bästa, så behöver man nödvändigtvis inte vara bäst, utan man måste ha fångat mitt intresse. Man ska gärna vara bollkär, långsam och ineffektiv. Att vara hatad och missförståd av allmänheten är ett annat plus. Men det kanske allra viktigaste är att man besitter ett namn som ligger härligt i munnen.
Gianluigi Buffon
Michel Salgado Jamie Carragher Salvatore Aronica Vedran Corluka
Rodrigo Taddei Lucas Leiva Luca Modric Yossi Benayoun
Hernan Crespo Francesco Totti
Det här är mina pojkar och jag älskar dom alla.
