Att köpa en för stor jacka är att ständigt påminna sig om att fysiken inte är ens främsta fördel. Framför allt när den vid cykling utsöndrar någon typ av tantparfym. Jag luktar rosor!
Jag såg ett ungdomsprogram när jag var ca 11 år. Det var väl något i stil med Kamratposten fast i TV-form, inte Bullen dock. Där var det ett par som diskuterade hångel, och jag minns I DETALJ hur dom såg ut, framför allt killen. Han hade snaggat huvud, en tämligen ful piercing genom ögonbrynet och vit huvtröja. Tjejen var en alldaglig brunett utan festliga accessoarer.
Det man fick veta att det absolut värsta inom hånglet var att råka ut för dålig andedräkt, och framför allt doften av vitlök. "Ja, det är värst" sa dom med rynkad näsa, tittandes på varandra.
Så då visste jag det. Man ska inte lukta vitlök i mun.
Att skriva om Chris, eller Mor som hon också kallas är riskabelt. Detta eftersom det kan tas emot på vilket sätt som helst. Häromdagen uttrycktes det att hon var bipolär, och det är på INTET SÄTT omöjligt. Ett fenomenalt temperament, och en sylvass sida som skjuter ner suktande pojkar på löpande band. Jag gillar den sidan, ungefär som jag gillade att cykla ner för Kungsgatan utan att bromsa. Det är roligt, men då och då går det käpprätt åt helvete.
Hennes smeknamn Mor kom till under de åren som vi var som allra närmast. När vi arbetade tillsammans, när vi var på festival tillsammans. Det är den där mjuka, omhändertagande sidan som finns, som är närvarande men inte uppenbar i hennes person.
Det är den där komplexiteten, det höga och det låga som är Mor.
Vi har analyserat 1000 flörtar, sablat ner 1000 mansgrisar och skrattat åt våra egna tillkortakommanden.
Vi talas allt mer sällan vid. Men Mor står mig alltid nära.
Jag förstår ju själv att det inte är helt sunt. Men jag älskar den här mannen. Om jag bara fick höra 1 människa prata om 1 ämne resten av livet, så skulle det vara Gregg Wallace som pratar om efterrätter.
"Bring in the pudd".
"I'd be happy to bury my face in it".
"The sweetness of the cream, that is juuuust delightful".
Han är nu en del av min vardag, jag ser på Masterchef när jag äter frukost.
Igår var jag på kalas hos Big Foxy och Petter. Och för mitt stenhårda dryckestempo, både den här kvällen såväl som andra, så fick jag smeknamnet Lokomotiv Jernberg. Jag älskar det!
Jag har haft ett par stycken genom åren, men det här är nog det absolut bästa. Igår nådde Lokomotivet sin ändhållplats något tidigare än planerat, men det är sådant som händer.
Idag åker det här paret, som jag klassar som Sveriges lyckligaste, Vasa-Loppet. Det finns mycket man skulle kunna säga om detta, men jag väljer att istället bara önska dem lycka till.
– Om allt blir av som planerat så innebär det att min ekonomi ökar från en omsättning på några tiotal miljoner kronor per år till några hundratal miljoner. Då kan Henning Mankell och alla de andra gå i armkrok och slänga sig i väggen, säger Leif G W Persson.
Jag har något som nästan kan beskrivas som en tvångstanke. Att skicka in tentor och dylikt innan jag läst igenom det, och gärna med en ganska god marginal till rådande deadline. Jag vill liksom skjuta mig själv i foten. Det suger till riktigt ordentligt just när man klickar på SÄND, och då finns det ingen återvändo. Klistret sitter! Det är en härlig känsla.
För övrigt; du vet ju att jag är en man av de stora orden, när det kommer till det vardagliga och innerligt roande samtalet mellan dig och mig. Men när det kommer till det här pluggeriet så kommer inte ett enda ord automatiskt, jag VRIDER dom ur mig, som dom sista dropparna i en disktrasa.
Därför blir tvångstanken än mer olycksbådande, det här är ju inget jag gör om med en klackspark. Utan smärtsamt och obekvämt som en rensning på mållinjen av Anders Whass.
"Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa; Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda."
Här har man spenderat sin uppväxt i tron om att detta är en LYCKLIG låt om sport, efter att den spelats efter finaler som vunnits och förlorats, tillsammans med We Are The Champions av Queen. Men det är det ju verkligen inte, det är en nattsvart ballad om sorg och uppbrott och positionering och efterspel av en relation. Det är helt ofattbart att den spelas i samband med ungdomsidrott, den är inget annat än genomhemsk. Och fantastisk, men det goes without saying.
1. Den ska rimma fullständigt med individens personlighet.
2. Det skall finnas en sexuell underton, övertydlig eller diskret, ett OS AV SEX är ett måste.
3. En bra takt, som personen i fråga rimligtvis kan hålla.
4. Den skall gynna sexeriet, det skall alltså inte påverka självförtroende eller stämning negativt.
Denna låt skulle kunna vara skriven om Bankiren, och jag VET att han älskar den. För han älskar nästan alla powerballader från 80/90talet. Att ligga med Bankiren är inte helt säkert, det finns ett element av risk och det finns ett mörker inom honom, som man inte kommer runt. Och det är ju givetvis kittlande, den här farligheten!
Det är taktfast, men ändå inte utan en perfekt mängd improvisation.
The way he moved, it was a sin, so sweet and true.
Väldigt oklart varför den har tagits, det enda jag med säkerhet vet, är att JAG absolut inte var den som tog initiativet. Såhär i efterhand kan jag ändå känna att den väl har ett värde på något vis.
Och så en låt man måste återupptäcka varje gång man hör den, HELT JÄVLA FANTASTISK!
Min syster Anna och hennes son Simon Holm. För mig heter han dock Holma, and Holma alone. Nu när han börjar bli en människa och inte bara är ett däggdjur så har han lindat mig runt sitt finger. Det var väl oundvikligt antar jag, men nu är det iallafall så.
Detta äro det första kortet jag knäppt på år och dagar. Jag ämnar att fortsätta med det.
Nyckeln jag håller i min hand är nyckeln till bommen som spärrar vägen till tornet. När jag igår öppnade dörren åt de halvkäcka flyttkarlarna så dök den för mig okända Susanne upp, och undrade vart i helvete jag hittat den där nyckeln. Jag förklarade hur det låg till, och javisst kunde jag låna ut den till henne, trots att jag skulle bli skyldig miljonbelopp till Studentbo om hon blåste mig. Det slutade lyckligt.
Då var det dags igen! En repetition av gällande ramverk för låtval;
1. Den ska rimma fullständigt med individens personlighet.
2. Det skall finnas en sexuell underton, övertydlig eller diskret, ett OS AV SEX är ett måste.
3. En bra takt, som personen i fråga rimligtvis kan hålla.
4. Den skall gynna sexeriet, det skall alltså inte påverka självförtroende eller stämning negativt.
Är det NÅGON som har det tillräckliga självförtroendet för att konkurrera om en kvinnas uppmärksamhet med Oskar Linnros så är det Rispojken!
Den lågmälda tonen i låten tror jag passar mannen som även kallas Hångelkungen alldeles förträffligt. Det är som en spa-upplevelse att ligga med honom, avslappnat och jävligt härligt. En helkroppsbehandling! (Har inga egna erfarenheter, utan spekulerar givetvis bara hej vilt).
Han är ett proffs, den mest stilsäkra Finspångsättlingen NÅGONSIN.
Nu ska pianohelvetet in, nästan alla hinder som jag i mitt huvud har byggt upp för denna flytt har raserats. 1500 kronor, lite kortare kallsnack och sen kan jag slå mig ner. Spela dom låtar som nästan alltid dyker upp i huvudet. Trubbel. Thunder Road. Visa från Utanmyra. Disneylåtar. Shine A Light. Dylan. Plura. Mavis.
Skrika lungorna ur mig!
Tornet skall i samklang gunga, fram och tillbaka. Som det gungade i World Trade Center, fast utan svindeln.
Jag vet inte riktigt om jag har behandlat det här ämnet tidigare, upprepningar är ju något jag ämnar att undvika. Det enda format som är hållbart och möjligt att ständigt återuppfinna är ju som vi alla vet; Dagens Dagens.
Nåväl.
Jag var i Barcelona och en liten fransk badhåla som hette Banyuls med familj och släkt, borde ha varit 2001. Min farbror Mastodontsfilms-Mats fyllde 40 och detta skulle ju firas. Mats är ju en fotbollsdåre precis som alla andra snubbar i min släkt, så givetvis var vi på Camp Nou och såg fotboll.
Ronaldinho och Overmars och Riquelme var väl de främsta affischnamnen där och då. Men för mig var dom oväsentliga, för jag hade första gången sett den bästa mittfältaren jag någonsin skådat. Och han hette Xavi.
Och detta har jag sedan dess slagits för, med ett nästan lika stort engagemang som jag ALLTID slåss för Francesco Totti. Efter år av ständiga idiotförklaringar så blev Xavi till sist, för några år sedan allmänt ansedd som den bäste.
Och sen dess har något av charmen gått förlorad. Det finns inget kvar att bevisa.
Ikväll ska han slå 90% av sina passningar rätt, göra 1 mål och vara bäst på planen. Men det vet ju alla nu.
Medans jag och Söt-Johan spelar tvspel så har vi senaste tiden diskuterat personliga knull-låtar. Alltså skräddarsydda låtar som specifika personer bör ligga till.
Premisserna för detta är följande:
1. Den ska rimma fullständigt med individens personlighet.
2. Det skall finnas en sexuell underton, övertydlig eller diskret, ett OS AV SEX är ett måste.
3. En bra takt, som personen i fråga rimligtvis kan hålla.
4. Den skall gynna sexeriet, det skall alltså inte påverka självförtroende eller stämning negativt.
Jag går ut stenhårt med mitt eget val! Den är inte alltför macho. Låten Birthday Sex som jag rodnandes framförde här på bloggen är ett utmärkt exempel på ett övermod som jag omöjligt kan hantera.
Att den framförs av falsettkungen Curtis tycker jag ger en alldeles lagom pilsk känsla. Det främsta skälet är dock den ljuvliga refrängen med den FÖR SYFTET utmärkta texten och stönen. Samt att jag garvar när jag hör den.
Jag är inne i en period av social briljans. Kanske kommer jag bli en sådan som ÄLSKAR sorlet bakom en bardörr, som samlar nya bekantskaper som jag samlade lena stenar i fickan från stränderna i Bretagne. För tillfället blir jag bara positivt överraskad av folk, och det är en tämligen ovanlig reaktion.
Troligtvis har jag bara i högre utsträckning varit berusad.
Fotografen och dennes intressen präglar ju innehållet i telefonen per automatik, därav är det mängder av bilder på överdimensionerade portioner av mat. Som denna:
Min telefon ville inte leva längre, så den tog sitt liv häromnatten. I den omedelbara paniken så vände jag mig givetvis till Doktorn, som gav mig sin gamla telefon. Den har 1000 knappar och jag har svårt att aktivera alarmet men jag tänker mig att jag kommer vänja mig med tiden.
Hur som helst.
På Doktorns telefon fanns det några hundra kort och filmer, huvuddelen är från vårat gemensamma liv på Östra Promenaden 21 A. Med stor glädje så har jag gått igenom dessa.
Denna film tycker jag är ganska beskrivande av hur en vardagskväll såg ut där. Den visar även en dryghet hos mig själv som är plågsam att se, varför kan jag inte bara låta dom vara ifred????????
Förutom min odräglighet så klarar jag dessutom av att avslöja mängder av egna syftningsfel och en otroligt taskig matematik. Men det var väl rätt kul iallafall.
OBS!OBS!OBS!
EFTER PÅTRYCKNINGAR FRÅN MEDVERKANDE I KLIPPET HAR DETTA TAGITS BORT!!!!!
Got to Get You Into my Life (Live) - Earth Wind & Fire Experience
Green Onions - Booker T- & the MG's
Keep om Pushing - The Impressions
Love You I Do - Dreamgirls soundtrack
No Nostalgia - AgesandAges
Raise up - Ledisi
This - Darius Rucker
We Used to Wait - Arcade Fire
You've Fot The Love - Frorence + The Machine
Your Smiling Face - James Taylor
Roll With the Changes - REO Speedwagon
Keep Marchin' - Raphael Saadiq
Tonight's The King Of Night - Noah and the Whale
Keep Me In Mind - Zac Brown Band
The Weight - Aretha Franklin
Even Better Than The Real Thing - U2
Home - Dierks Bentley
Everyday America - Augerland
Learn to Live - Darius Rucker
Let's Stay Togheter - Al Green
Mr. Blue Sky - Electric Light Orchestra
My Town - Mongomery Gentry
The Best Thing About Me Is You - Ricky Martin
You Are The Best Thing - Ray LaMontagne
We Take Care Of Our Own - Bruce Springsteen
Den intressanta i denna lista är ju TVEKLÖST Ricky Martin. Dom här listorna snickras ju givetvis ihop med stor noggrannhet, hela den enorma mediaapparatat som Vita Huset besitter är direkt inblandad. Man kan tänka sig den bunkern i Wag the Dog där en hel stab sitter och någon typ av chefsfigur pekar på en tvskärm stor som en vägg och försöker inkludera samtliga etniciteter och väljargrupper i denna spellista som samtidigt ska spegla Presidenten som person och framstå som hans högst PERSONLIGA preferenser. VIlket det ju givetvis inte är. Se hur Obama med en oönskad övertydlighet KLAMRAR SIG FAST vid den spanskamerikanska rösten, the hispanic vote. Ricky Martin Barack? Really? Tillåt mig tvivla.
Jag tycker att det är en sådan fin liten pärla till scen, jag har den alltid i mitt huvud när jag diskar. Så ska det vara när man har varit gift hela livet och jag tycker det är vackert.
Och nu har jag ett jävla berg att bestiga. Jag behöver någon som torkar!
Det talas om att mitt liv är i fara. Mina upprepade och fullständigt misslyckade försök att förföra Ellinor med mina hjärtslitande serenader har fått ghettot Lambohov att rasa. Ellinor är nämligen tillsammans med storchefen på gatorna därborta, och därför funderar jag nu på vad en skottsäker väst kan tänkas kosta.
Tänk att få bli skjuten i en driveby, som 50 Cent. Om det nu var så det gick till when he got popped. Det skulle ju vara ett osedvanligt lyft för mig och min persona. Bara att vara en person som uppbådar känslor av den digniteten är ju inget annat än en stor, fet komplimang! Så nu jävlar ska det kastas bensin på brasan.
Ellinor har bränt 3 raka tentor och går i tankar om att sluta. För att må bättre så önskade hon en sång, och den här Coldplaylåten ploppade upp i min iPod idag. Har inte hört den sedan något Scrubsavsnitt för 100 år sedan.
Håll till godo!
Under cykelresan hem så fick jag en doft-som-slungar-en-tillbaka-till-barndomen-upplevelse! Jag TROR att det är doften av bensin eller något liknande. Möjligtvis bilbatteri. Så luktade det iallafall i min Farfars gröna BMW. Jag älskade den bilen. Den hade mossgröna säten, ett takfönster med vev och lila toning högst upp på vindrutan.
Jag brukade sitta där bak och Farfar körde långsamt, nästan i väggrenen och vinkade förbi folk som ville köra om. För vi hade aldrig bråttom någonstans.
Det fanns en tid i mitt liv(för att citera Plura) när jag spelade mycket biljard. Det var i högstadiet, när jag gick i fotbollsklass. Vi cyklade raka vägen från Ektorpskolan när dagen var slut, ner till Biljardpalatset, det som idag är Skandiateatern. Och där spelade vi om timpriset, drack cola och åt delicatobollar som var så kompakta att dom hade kunnat använts som krita.
Det var i den här vevan som jag upptäckte Kim Hartman. Han kommenterar Snooker på Eurosport, det som kan vara världens tråkigaste tvsport. Men Kim. Han gör det till en trivselupplevelse som nästan är ojämförbar.
Konstpauser som kan sträcka sig i minuter, monologer om absolut ingenting, plötsliga infall. Man kan nästan tro att han sitter med en öl och en hamburgertallrik i en lågmäld bar och kommenterar via en tv ovanför hyllan med flaskorna. Jag älskar honom.
(Den allra roligaste heter Kim Hartman - Flugan. Den ville dock inte inbäddas)
Alltså, han hade ju någonting! Möjligtvis har den nya skivan något också, jag har inte lyssnat på den. Men dom gamla smällhitsen Vittring, Varning på Stan. Texterna känns som tavlor av en tid, tidsbeskrivande i sin enkelhet och det finns inte ett tvivel i mig om att dom i sitt vardagliga liv pratade om att "fixa biffar", "skatan", "pinglar upp Jerry".
"Tjena vart är du på väg? Det ska DU GE FAN I!".
Jag tänker mig att det var precis så det lät när han var ute och rumlade. Och detta kombinerar han med ett jävla SVÄNG!
Det är ju så att man tror att en häst ska komma lufsandes med en stor jävla släde full med pälsklädda smålänningar nerför Kungsgatan.
Men vad skulle kunna tina ett fruset hjärta mer än att ge nyckeln till taket av tornet till kärleksparet Maskinen Simon & Pia? Jag kommer inte på någonting annat.
Klart det är Hajennatt i natt! Älskar dom här dårarna på den lilla, slippriga träbåten. Alla är på väg mot något typ av sammanbrott och det är en fantastisk film. Ska vi säga att det är veckans filmtips? Det gör vi. Så se om denna nu alla barn! Kram på er!
Tumregeln att inte prata om människor som inte är närvarande är något som framstår som ett allt bättre koncept för var dag som går. Oavsett om skvallret är godartat(vilket det ju i princip alltid är) eller elakt så är det ju bara onödigt.
Så.
Då tänker man för sig själv. Det får vara bra nu, jag ska sluta upp med det där.
Men så har jag ju mina små hönor runt omkring mig, ni vet allt vilka ni är, som poppar upp med små guldkorn av saftigt skvaller. Och då har jag verkligen inte självdisciplinen att säga ifrån.