Detaljer (Den numera klassiska modebloggsrubriken)
Tänkte förklara för er hur det ligger till. Det är ju DETALJERNA som gör kläderna. Och då menar jag inte något jävla bältesspänne eller SBT-Ring. Utan detaljer som faktiskt betyder något, som har en historia och som man kan garva åt.
Min farfars skjorta med hans namn i kragen. Vilken omsorg. Jag ska märka alla mina kläder sådär.
En tröja från Svenska Fotbollsförbundets VIP-CLUB!!!!!!! Vem vill inte vara med där? Det vill jag.
Vore det inte härligt att vara pizzabagare, iallafall ett tag? Om det vore som på film, det yr mjöl och man kastar degen och det är en SPEXIG stämning runt ugnen?
Tänk att jobba för Franska Flottan! Kasta ankar, skrika från mastar, vinka farväl till sin älskade på en kaj!
Birthday Sex.
Vilken underbart vacker födelsedagspresent till våran klasskamrat Lejla. Vad som gör detta än mer genant är det faktumet att 3 andra flickor från min grupp satt utanför bild och skrattade som jag åt den väldigt självsäkra texten som jag givetvis inte riktigt lärt mig under dom 10 minuter som jag har hört låten innan vi börjar. Nåväl.
Grattis på födelsedagen Lejla!
Det här är en hyllning.
Vi har ju sådana som stormar in i ett liv, som Maskinen Simon eller Lars. Från första sekund så finns det inga tvivel om deras existens i ens framtida liv.
Och så finns det sådana som Arvid. Rispojken. Hångelkungen.
Han liksom smyger sig på. Och hur avigt inställd man än må ha varit till hans något bitchiga yttre, så smälter dessa fördomar bort. När han sjunger med till Abbalåtar. När han är väldigt berusad. När han säger att han har grönt bälte i judo.
Då är han OEMOTSTÅNDLIG!
Kärlek är större än bilar.
Under mina dagar hemma på Garvaregatan 19 så fick jag infallet att byta ut innehållet i min ipod till det som min pappa och min bror hade skrapat ihop. Det är mycket dynga men också ganska många guldkorn.
Som den här lilla pärlan. Byt ut några ord här och där och det är disneyklass!
Jag blir lite rörd när de små gossarna sjunger. Fint.
Godmorgon.
Skakar ner för stegen, att få upp locket till laptopen är en ansträngning jämförbar med plankan i Robinson, sitter med huvudet liksom bakåtlutat vilandes på ryggen för av någon anledning så dämpar det yrseln, andas genom vidöppen mun, men liksom omärkbart, det är andetag som är för små för min kropp.
Doften av nymålat sticker i näsan men jag är idag bottenlöst tacksam för det STILLSAMMA färgvalet ljusgrått. Något med högre volym hade sprängt mina ögonglober.
Låter Tapestryplattan med Carole King puttra igång, sveper min tablett med vatten direkt från kranen och låter sedan Carole vagga mig till sömns samtidigt som jag någonstans behandlar nattens handlingar med ett litet men ACK så viktigt leende på läpparna.
Roy Orbison.
Är det inte märkligt hur Roy kan sjunga en sådan här otroligt löjlig låt med banal text och uttrycka mer känslor än alla Idolframträdanden genom tiderna tillsammans?
Nu ska jag bli full. Puss!
Pojkrumspaniken
Du vet, jag gillar mina föräldrar, dom är väldigt goda och jag kan egentligen inte klaga på någonting. MEN DET KRYPER I SKINNET PÅ MIG.
Jag står i köket och fräser på en basic jävla köttfärssås, och känner hur irritationen börjar bubbla inom mig. Pappa liksom CIRKULERAR runt mig och är sådär Stig-Helmer-tafatt som bara han och Lasse Åberg rimligtvis kan vara. Jag vill bara vara som Eric Ponti, "i fred". Han plockar med något jävla salladshuvud och tappar paprikor och jag vill ta tag i honom och skrika "GÖR SALLADEN, FÖRHELVETE!". Men det gör jag ju givetvis inte. Mitt behov av ensamhet är helt omöjligt att stilla i denna situation och jag svarar kort och tyst på alla, i grund och botten fullt rimliga, frågor min far ställer. Min ilska eskalerar i takt med pannans temperatur, och jag fördelar köttfärsen aggresivt i pannan. När Pappa för andra gången frågar om jag har saltat pastavattnet och jag känner att jag helst skulle vilja dyka ner i kastrullen och skållas till döds så svarar jag istället med ett avstämt "Ja".
Den ilskan som inte får utlopp igenom muntliga uttryck omkanaliseras istället till min hand, som just grabbat tag i en öppen förpackning av krossade tomater som jag knyter min hand kring på ett sätt som givetvis SPREJAR den röda tjocka massan rakt över min älskade Umbrotröja.
Gud. Låt det bli Fredag.
Åh!
Att slå upp dörren till sitt pojkrum kl 12 på natten och se att Mamma har bäddat med Simba-örngott.
Då är man sannerligen 8 år igen.
Godnatt mina små hipsters.
Målar-Inge
"Det blir ljusgrått!".
Jaha. Pigg färg tänker jag. Har länge önskat mig mer utav en skyddsrums-look i lägenheten!
Sterilt. Funktionellt. Opersonligt. Adjektiv som jag förknippar med grått.
Tur att JAG är en sådan färgklick!
Nattens diskning och lådvin.
Kan ni se det? Ungefär så som det såg ut när Lasse slår upp dörren i lördags utan att ringa på, så som han gör. Rakt in i hallen som också är mitt kök. Långkalsonger och morgonrock. En LP med Staples som rullar.
Glaset som står på spisfläkten. Ett fånigt leende. "Glädje i det vardagliga slitet" som Göran Persson skulle ha sagt.
Förutom fyllediskning kan jag även slå ett slag för fylletvätt och fyllepromenader. Om några veckor så är det 5 år sen jag blev 18. Och detta är vad jag har lärt mig sen dess.
Raraste vänner
Det här var en bra, bra, bra helg.
Jag demolerade tentan. Blev dyngfull. Dansade och kastade kläder på Puls och jag var inte 23, jag var 18 år på dagen och alla låtar var den bästa någonsin.
Och nu har bakfyllan sipprat ut ur kroppen, det är lika magiskt på toppen av tornet som det var igår. Och nu dansar jag tryckare med mig själv. PUSS!
Och nu.
Och nu. Slå upp ett glas vin. Öppna laptopen. Knäck knogarna. Måla svarta streck under ögonen. Och spöa det där tenta-svinet till oigenkännelighet.
Du vet.
Jag gick ner i min källare och upp i mitt torn.
Från ytterlighet till ytterlighet. Allt rinner av mig nu. Teflonet personifierat, går inte rakryggad, inte med huvudet sänkt. Jag går plus minus noll. Plus minus noll.
Ser inget som berör mig, det är jämngrått och praktiskt, för inget ställer mig på prov.
Och ja, jag klarar mig bra. Dagarna går och jag går.
Hur länge kommer man minnas hur man kände när man var 17? Sådär, hudlöst, oförställt och äkta. Ser så många som låtsas, så många som spelar för en publik som inte finns.
I den sekund som självutlösaren självutlöste denna bild.
Då dog den Tove jag en gång kände. Hon finns inte längre. Nu finns bara Tove Overall.
Förlorad för alltid.
Haha.
Som dom sålde in den här filmen för mig. RAKT IN PÅ CDON OCH BESTÄLL COLOMBIANA!
At Last.
På Tisdag ska dom måla väggarna i min lägenhet. Hey, det har ju bara gått 4 månader! Målar-Johnny sa med uppgiven röst och bred östgötska "Är det sådär vrålhögt i tak eller?".
Javisst sa jag, käckare än någonsin!
Tänk när jag kan ställa in mitt piano och skriksjunga disneyballader. Hur glada ska inte grannarna bli då? Dom är ju ändå studenter som tycker allt är så förbannat jävla roligt och tar på sig overaller och skrattar i grupp. FY FAN vad sånt är äckligt.
Nu ska jag ögna igenom vad som egentligen ska göras med den här tentan och sen åka till Söt-Johan och leka med hans nackhår. Det gillar han väldigt mycket. Som en kisse gillar att bli kliad under hakan.
Min coolaste stund i livet.
När jag slog på TV:n nu ikväll för att titta på fotboll, så fungerade inte den kanalen som matchen gick på. Inte bara gav detta mig en mild panik, det väckte även ett minne. Min coolaste stund i livet.
Det var i högstadiet, jag gick i fotbollsklass och ja, så mycket mer än så fanns det nog inte att säga om mig på den här tiden.
Efter en av de tusentals skoldagarna som, om man vill vara snäll, träddes som smultron på ett sommarstrå, följde jag med Daniel C Carlsson hem, för att HÖR OCH HÄPNA se på fotboll.
När han slog på den klassiska gamla tjockteven, med ett sådant tunt trähölje runtom innandömet, och skulle slå på rätt kanal så dog TV:n. Han tröck på alla knappar på den STORA fjärrkontrollen, utstötte upprörda ljud och svordomar, gick fram och angrep den manuella knappsatsen som satt på framsidan av apparaten. INGET HJÄLPTE.
Jag sitter bakåtlutad i en fåtölj, med fötterna vilandes på hans säng. Jag suckar, går fram till TV:n, synar den med lite lätt kisande blick. Lutar mig och böjer mig för att verkligen TA IN hela konstruktionen i mitt medvetande. Sedan gnuggar jag handflatorna mot varandra, höjer höger hand och lappar till högersidan av TV:n så som man tänker sig att Johan Rabaeus uppfostrar sina barn.
Till min löjligt stora förvåning som jag gör allt för att dölja, flimrar skärmen till. Matchen går igång, bilden på skärmen är knivskarp, C tittar på mig med ögon stora som tefat innan han uppgivet säger "Fy. Fan.".
Jorå. Sann historia mina barn.
Dagens slavsång med tentamensok över axel och pestopasta i buk.
Ali 70 Bast.
Idag fyller Muhammed Ali 70. Grattis Muhammed. Jag får väl anta att du som alla andra läser detta.
Jag minns det så väl, när du blev ansiktet utåt för Parkinson, du darrande som ett asplöv när du tände olympiska elden i Atlanta 96. Jag var 8, och förstod att det där med boxning kunde vara farligt. Och nu, när jag har levt 15 år till och lite växel, så vet jag att du är så monumentalt fantastisk. Du är bäst på att slåss genom tiderna. I världen. Och inte bara i ringen, utan i största allmänhet. Kudos.
Detta är den bästa inledningen på en film som jag kan komma på. Så jävla genomsnygg.
Snart kommer jag väl börja renovera badrummet och sälja saker på blocket.
Jag tog väl i en aning.
Och det är väl inte så konstigt! Eller? Man vill ju ha lite effekt, ut med hakan för helvete. Jag kan ju inte stå och säga att saker är lite halvbra, vem bryr sig om det? Hur som helst. Dom var topp 50 band i Sverige. Men det är väl inte så jävla dåligt. ELLER?! Nej, just det.
Ni förstår min övertändning mina vänner, när ni hör introt på låten här. Det måste ju vara världens bästa skiva som följer! Det är det inte.
Idag har jag köpt 2 kuddar. När blev jag en sådan kille?
Ur led är tiden barn. Ur led är tiden.
Dagen efter idrott (för en sparris)
En baksida av ett lår som är sträckt. Jag utstöter ljud och stön när jag måste plocka upp saker och ta på mig strumpor.
5 nya blåmärken på knäna.
Ser ni? Typ hela knäet är blått.
En inblick i en idrottares liv.
Ett långskott.
Jag köper en skiva på chans, bara på ett fint omslag, fina låttitlar och sen hör jag på introt av första låten att jag just upptäckt ett av Sveriges kanske 15 bästa band. Raj Montana Band.
Vi får se vart jag landat när jag lyssnat klart.
Hon heter Vera Stevens. Tänk så fint!
"Det känns som att Gud har hyvlat tryffel i håret på mig"
Årets märkligaste citat. Det yttrades just av en som gick vidare i Sveriges Mästerkock. Ett uttryck av glädje och lycka bör det alltså vara.
Vill man ha tryffel i håret? Är man då utvald av Gud? Varför hyvlar han tryffel?
Det gav mig en väldigt rolig bild i huvudet hur som helst.
Har även haft tårar i ögonen några gånger, men det vill jag inte prata om!
Cesar Millan.
Jag har många hjältar här i livet. Men Cesar Millan. Han är nummer 1.
Hans tekniker fungerar utmärkt på människor, och jag nyttjar dem ofta. Om någon spårar ur och snackar skit, jabba till med fingertopparna och säg TSSH! (Det ska imitera en packledarhund som nafsar till)
It never fails.
En skymt av det psyket som är jag!
Mina vänner, ni bör veta att jag är socialt handikappad. Min hjärna kan få den minsta lilla uppgift att bli likställt med att bestiga K2 naken.
Exempelvis;
När jag flyttade in här i tornet, så fick jag gratis hemförsäkring i 3 månader om jag bara fyllde i ett papper och skickade in det. Tja, det kan jag väl göra tänkte jag. Tittade på pappret, och såg att det var en sådan flik längst ner som skulle fyllas i och sedan klippas av och TEJPAS ihop. Jag äger ingen tejp.
SÅ, hur tänker jag då? Suck, ska jag behöva gå till receptionen i skolan och be om tejp? Och hur skulle jag framställa den generande frågan?
"Skulle jag kunna få låna lite tejp, hehe"?
"Har du en bit tejp? STORT TACK?".
Kanske kommer tejpbiten fastna lite på fingertoppen av receptionisten som ger mig tejpen, det klibbar och blir konstigt, VEM ska ta bort den från hennes fingertopp? Måste riva av en ny bit och TIDEN STÅR STILL, jag svettas och vill bara ut, luften blir tung som i en bastu, jag sliter av mig jacka och halsduk i vredesmod, rusar ut genom dörrarna, ut i ösregn och står som Tim Robbins i Nyckeln till Frihet efter att han krypt igenom 5 fotbollsplaner avloppsrör?
Och när ska detta massiva projekt genomföras? Ingen dag känns liksom värd att förstöra med denna omväg som tejplånandet innebär. Jag kan inte köpa en tejprulle, för jag ser mig inte som en kille som har tejp. TEJP. Bara ordet ger mig obehag.
Sammanfattningsvis: Jag har ingen hemförsäkring. Och ingen tejp.
3:ans Sandpapper.
Är förkyld.
För att göra detta till en sport skall jag under sjukdomsperioden ENBART snyta mig med sandpapper. Tänker mig att det kommer generera en Michael Jackson-look, med bortvittrad nästipp och avskavt pigment.
Jag minns att det var en sådan oerhört fascinerande grej när jag var liten, att Robinson-Martin med fingrarna drog bort hela sitt skägg för att hålla sig vaken under en tävling. Jag tänker gå in i detta projekt med samma engagemang.
Porr-Sanna.
Du vet dom här människorna som bara är? Till synes hämningslösa, innerliga och helt jävla oförställt trevliga? Utan censur eller filter mellan tanke och mun?
Dom som är mat i ett hungrigt rum?
En sådan är Sanna.
När jag och Anton arbetade och bodde och mer eller mindre andades samma förbannade luft under en period på Östra Promenaden 21 A, så hade varken han eller jag överlevt utan det KITTET som Sanna var.
Hon bor i Oslo nu för tiden, och vi pratar sällan, men jag tänker på henne ibland.
Idag fyller hon år, och jag gillar henne väldigt, väldigt mycket.
Grattis Porr-Sanna!
Dagens Kustbevakare!
Tröja: Rederiet. Givetvis Marinblå.
Smula: Svart. Stickad. 4 centimeter uppvikt.
Bränna: Nyårssval.
Intervju.
Idag ska jag höra vad Maskinen-Simon har att säga om socialtjänsten. Jag hoppas innerligt att han inte skräder orden bara för att han ska bandas och analyseras in i minsta detalj inför min skolklass.
Han har ju vanligtvis åsikter av den digniteten att de kan glasas in och ställas på en spiselkrans.
Ni vet väl att det är ifrån 3:30 och framåt av den här låten som det här bandet blåser iväg alla andra band? SHOOT MAN!
Kvällens potatismos.
Gjorde en låt. Bara sådär. Helt Casual.
take the trash to the valley !!
pick up something new in the alley
it smells like a trailorpark around here
I hate bitches and I don't go 'round there
stop it, it aint your turn, no no, you silly little worm
Please little lady, when are you ever gonna learn?
put that record on , im no wussy, so sqeeze it and squeeze it, just squiiiheeze it
It ain't gonna swing you dirty little misfitt
jag är mållös
Haha
Vi har något. Ett flow. Ja, ett FLOW
tired of people smiln´at ma face , but when I aint around it is anotha case
Haha vad i helvete menar du med det där? Det är ju helt obegriplit
hahaha
en lamborappare som ville göra en skiva med mig kasta ur sig det där
Well you better keep that hand away from this face or lady I'll spray that shit with maze
West Wing.
Jag har tänkt investera min tid och mina pengar i en ny serie. Seinfeld, Sopranos, The Office, Extras och delar av Entourage är vad jag har gett min tid och pengar till under det förra året. Och innan dess så regerade Rederiet 1 gång i veckan i säkert 15 år. MINNS NI? När man såg på TV på en utsatt tid? Som var helig?
Under dagisåren såg jag även samtliga avsnitt av Steve Urkel, Fresh Prince, Fullt Hus och MacGyver. Jag har dessa serier att tacka för mitt löjligt proffsiga certifikat i Engelska. När jag talar engelska och letar efter ord så går min hjärna på riktigt igenom dessa serier än idag. Vad skulle Carlton eller butlern Geoffrey säga om detta?
Vänner. Jag har sett alla vänneravsnitt.
Dessa serier är en del av mig och NU. Nu tänker jag mig att West Wing ska läggas till samlingen. Det blir dyrt, det blir fylligt, och det blir en jävla massa politiskt snack. Det bör falla mig på min läckra läpp.
Kan ännu texten utantill. Och det är sant det.
Mina 3 roligaste konversationer den senaste tiden (utan inbördes rangordning):
1. Scrambled eggs.
En lång utläggning av Alexander om HUR man EGENTLIGEN gör den perfekta skramlingen av ägg. Vi pratar 30 minuters intensivt instruerande där ord som "dödssynd", " oerhörd krämighet" och "skirat smör" till min stora förtjusning nyttjades.
2. Tuberkulos.
Jag var osäker på vad detta egentligen var för sjukdom, men Alexander sköt som vanligt från höften och sa precis som det enligt han var. Martin bifogade wikipediainfo, och detta klargjorde vissa oklarheter. Skorpan Lejonhjärta hade tuberkulos, men Jonathan borde också ha haft det eftersom varje hostning sprider 40000 virusdroppar, och man smittas av att träffas av endast 1!
3. Det absurda fenomenet; Landslag.
Även här var Alexander en central del, men mest som lyssnare och skrattare. Det här är min tankebebis. Hur började det egentligen? "Vi har valt ut dom BÄSTA vi har i vårat land. Och nu väljer ni era bästa. Och sen åker vi och spelar hockey om vilket land som egentligen är BÄST!". Förstår ni hur märkligt detta är? Vem bestämde att det var dags? Nu kör vi? DET HÄR ÄR DOM BÄSTA VI HAR!!!!!
Nattens Hockeylåt!
Dagen rivstartade med Hockey och skall avslutas med Hockey.
Visst kunde man önska mer av livet om man inte vore lagd så som jag. Visst vore det för härligt om de svenska gossarna kunde få ryssen på fall, och vinna guld och man fick dra sig till minnes sin barndoms bussresor hem från vunna turneringar och cuper. The Golden Years.
Fitness-Danne fittar vidare!
Det är på nätterna man ska utföra fitness. Just innan man ska sova. Då har man även the hippness som man så gärna önskar. Coolingar gör det på nätterna.
Just sayin'.
När folk frågar om dig säger jag inte allt jag vet.
Jag och Klimpen. Vi bråkade där, när vi var i New York. Kommer inte ihåg vad det handlade om överhuvudtaget, antagligen var det något helt oväsentligt enligt mig, och fullständigt livsviktigt enligt henne.
Det regnade ute, och det var blött på plattformen till tunnelbanan någonstans i midtown. Jag hade ett paraply som jag köpt där, jag höll det hårt i handen när tåget rullade in. Vi har stått tysta och trötta och stirrat rakt ut i luften i minuter.
Då dörrarna öppnades gick jag i vredesmod på tåget, med blicken fäst rakt ner i det smutsiga golvet, irriterad och knäpptyst. När jag ställt mig med händerna korsade över bröstet som ett litet barn och lutat mig mot väggen med tunnelbanekartan på, så märker jag att Klimpen inte är med mig.
Tittar ut, hon tittar på mig med dom där sorgsna ögonen. Jag är på väg ut, hon är på väg in. Det blir stressat, dörrarna går igen och jag står kvar. I ett sista desperat försök att stoppa världarnas snurr så sätter jag det där paraplyet i springan mellan dörrarna. Det har ingen som helst effekt på tåget mer än att jag känner hela tunnelbanevagnens ögon i ryggen.
Sen rullar tåget, och resan upp till Upper West Side och Riverside Park är längre än alla nattliga pendlingar mellan Trångsund och Kista Galleria tillsammans.
Vid liv, gud! Jag är vid liv!
Nu ska jag lukta på blommorna. "Åh, jag bara älskar doften av en nyutslagen hyacint!".
Jag ska uppskatta snön och ändringar av årstider. "Det knarrar så mysigt under fötterna".
Jag ska kasta växel till gatumusikanter och fyllon, jag ska vissla ner för promenaden. "Nämen HEEEEEJ!!!! Vad gör du nu för tiden????".
Jag ska bli en sån. Ni vet, en riktig jävla jubeldåre!
FÅNGA DAGEN!
Jag ska bara göra sådant som jag själv gillar, sådant som gör mig glad. UNNA! Jag ska UNNA mig själv det bästa.
Nu är jag inte längre en liten lort. Jag stirrade rakt in i min egen största rädsla och gick hel ur det.
Som en man. Ja, som en man.
Jag är en man, barn. En man!!!!!!
Innan jag dör ikväll.
Och det tror jag att jag kommer göra.
INNAN DESS. Så vill jag ha detta sagt.
Det här är den finaste och bästa låten jag vet, och jag vill att den skall spelas på min begravning.
I övrigt har jag inte så jävla mycket att tillägga. Kör så det ryker!
Det är inget löfte, det är en förhoppning.
Jag har ju gjort det förr, så nu kan jag väl göra det igen tänker jag.
Att varje kväll plåga min kropp, för att iallafall marginellt bromsa detta akuta förfall.
30 Armhävningar.
90 Sit-ups.
90 Rygglyft.
Detta kombineras med min vanliga diet av att äta det som finns i kylskåpet och komplettera med praliner från Jolla. Se pralinerna som min proteinshake bitches!
Fitness-Danne har klarat dag 1!
The mother of all Mejls.
Herrejävlar, vilket jävla mejl jag fick. Jag är mosad. Knockad. Smulad till grus.
Handlingar har tydligen konsekvenser. Jösses.
Som en liten ängel.
Många tror att Bankiren är rakt igenom ond. Detta är inte alls sant. Han har snälla drag också. Om man bara skalar sig igenom 2 ton av dryghet.
Som nu, ikväll.
Här sitter man och tänker att det inte blir någon mer mat än kaffe ikväll, och så plötsligt ringer han. Och erbjuder sig att köra mig till affären. Vad är det om inte ren och skär godhet?
En liten ängel.
Ny Morgon!
Ser ni den rosa horisonten? Känner ni solen i ryggen? Alla steg ni har tagit har lett er till detta lyckliga år.
Känner ni?
Nä.
Inte jag heller.
Nu ska jag koka makaroner! Sätt Fräs Bob och Vänd på Steken.
